Det finns en gata där alla kan mitt namn
Från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag var jag hemma ungefär tre timmar. Lagom och bra. Tiden tillbringades på Sejdeln, bakis hos Stina och sedan Sejdeln igen. Som den klyscha jag är blev det även allsång till en viss Håkan Hellström (som jag förövrigt kändisspottade på Bengans fik förra veckan), tillsammans med en trevlig karl med dr. Martens som sedan lämnade mig för en häxa med panda-frisyr.
När jag vandrade hem söndag klockan tolv i oknutna skor köpte jag en Ramlösa som hette Balans i tron att det skulle få mig att må bättre men icke. Jag hade fortfarande utkletat smink och luktade som gubbalkisarna i Brunnsparken. Jag hade fortfarande lite smått panik över att nästan alla mina pengar är slut och jag har en hel månad med julklappsinköp framför mig. Kanske om man skulle bojkotta julen i år för att slippa lägga onödiga pengar på badskum och opersonliga böcker som ändå aldrig ägnas någon större uppmärksamhet mer än ett tack och ett leende under själva paketöppnandet.
Mina sorger är hursomhelst någorlunda dränkta och jag har en lite ljusare syn på framtiden.
Även om världen kommer gå under inom tio år.
Kommentarer
Trackback
