Quite emotional now
Jag satt och fílosoferade, slöläste diverse bloggar och hamnade tillslut hos Underbaraclara, och efter att ha läst några inlägg hos denna tjusiga dam började jag gråta. Det var någonting hos henne som fick det att brista hos mig och jag inser att jag aldrig kommer att kunna ha ett sådant fint och enkelt liv som henne.
1. Jag skulle hemskt gärna vilja tillbringa mina dagar med att fynda på loppis och baka vackra och fantastiskt goda kakor.
2. Jag önskar att jag också kunde tycka om att umgås med min familj, bo på landet och vara nykterist.
Men.
1. Jag skulle bli uttråkad om jag aldrig fick träffa nya människor och jag skulle aldrig ha självdistans nog att inte äta upp all kaksmet.
2. Min familj och jag är så totalt olika varandra man någonsin kan bli. Våra värderingar är i princip det motsatta, förutom när det kommer till politik. Sedan är jag så fruktansvärt trött på inskränkta bondesamhällen där alla ser ner på en för att man är en jävla vänsterflummare som har en annan frisyr än axellångt blondt hår och andra kläder än märkesjeans och dyr kappa. Jag älskar storstadspulsen, och då menar jag STORSTAD så som i London eller Barcelona (som ju faktiskt är de enda större städer jag besökt, för inte en enda jävla sktistad i Skitsverige räknas).
Nykterist. Ja tjena.
Detta är det liv jag önskar mig när jag är 50+ och har hittat mitt livs kärlek, bor i ett slott i Frankrike och är lycklig. Nu är jag mest bara olycklig hela tiden och försöker hitta meningen med livet i öl, sunkhak och cigaretter. Jag förtränger min olycklighet och om jag skulle försöka mig på att leva ett liv som Clara skulle mina livsbrister bli allt för uppenbara och det skulle sluta med att jag begick självmord.
Jag nöjer mig med detta livet vissa soliga höstsöndagar, då det känns fantastiskt fint att baka chokladmuffins, läsa hela tidningen rakt igenom och dricka te ur gigantiska koppar. Sitta ensam i solstrålarna från köksfönstret och, tja, ha det ganska bra helt enkelt. Men hela tiden skulle jag aldrig klara, sorgligt nog.
1. Jag skulle hemskt gärna vilja tillbringa mina dagar med att fynda på loppis och baka vackra och fantastiskt goda kakor.
2. Jag önskar att jag också kunde tycka om att umgås med min familj, bo på landet och vara nykterist.
Men.
1. Jag skulle bli uttråkad om jag aldrig fick träffa nya människor och jag skulle aldrig ha självdistans nog att inte äta upp all kaksmet.
2. Min familj och jag är så totalt olika varandra man någonsin kan bli. Våra värderingar är i princip det motsatta, förutom när det kommer till politik. Sedan är jag så fruktansvärt trött på inskränkta bondesamhällen där alla ser ner på en för att man är en jävla vänsterflummare som har en annan frisyr än axellångt blondt hår och andra kläder än märkesjeans och dyr kappa. Jag älskar storstadspulsen, och då menar jag STORSTAD så som i London eller Barcelona (som ju faktiskt är de enda större städer jag besökt, för inte en enda jävla sktistad i Skitsverige räknas).
Nykterist. Ja tjena.
Detta är det liv jag önskar mig när jag är 50+ och har hittat mitt livs kärlek, bor i ett slott i Frankrike och är lycklig. Nu är jag mest bara olycklig hela tiden och försöker hitta meningen med livet i öl, sunkhak och cigaretter. Jag förtränger min olycklighet och om jag skulle försöka mig på att leva ett liv som Clara skulle mina livsbrister bli allt för uppenbara och det skulle sluta med att jag begick självmord.
Jag nöjer mig med detta livet vissa soliga höstsöndagar, då det känns fantastiskt fint att baka chokladmuffins, läsa hela tidningen rakt igenom och dricka te ur gigantiska koppar. Sitta ensam i solstrålarna från köksfönstret och, tja, ha det ganska bra helt enkelt. Men hela tiden skulle jag aldrig klara, sorgligt nog.
Kommentarer
Trackback
