EXTRA! EXTRA!
Jag lyckades precis med nöd och näppe undkomma dödens vassa klor. Tänk alltså, jag kunde varit död nu. Förbränd till svartnat kol.
THE STORY:
Pappa rusar in genom dörren med andan i halsen. "MIMMI!" ropar han med bruten stämma. Jag springer, nej flyger, ner för trappan för att kolla vad som har hänt, och fruktar det värsta. Det visar sig att den brasa pappsen håller på att elda nere på ängen med gamla trädgrenar och diverse annat brännbart skräp har spridit sig och han behöver hjälp att få tillbaka kontrollen över den. Jag hinner knappt ta på mig ett par byxor ens, innan jag sprintar ner så fort att jag nästan flyger IGEN och tydligen så ska jag slå på elden med någon sorts kratta. Det går inte så bra då jag, som skulle kunna beskrivas som ganska liten och svag, ska försöka bekämpa en monstereld med ett redskap som väger ungefär tusen miljarder ton.
Jag står omringad av minst fem meter höga eldsflammor och känner hur luften börjar ta slut i mina lungor och ersättas av rök. "Nu är det slut", tänker jag. "Äntligen får jag komma upp till himmelen".
OKEJ överdrev lite. Elden kanske når max en halvmeter som högst och jag är inte ens i närheten av att kvävas av någon rök men det var ändå lite jobbigt att andas och mina ögon tåras faktiskt. Jag fick till och med hjärtklappning och en nätt liten svettattack.
Nu vet jag i alla fall vad jag inte ska jobba som. Brandman. Det var ju synd, jag som drömt om det ända sedan jag var pysseliten.
ELLER?
Nä, men tänk vad roligt det hade varit om min högsta dröm hade krossats nu. Tur att jag aldrig har känt något kall för brandmannayrket.
THE STORY:
Pappa rusar in genom dörren med andan i halsen. "MIMMI!" ropar han med bruten stämma. Jag springer, nej flyger, ner för trappan för att kolla vad som har hänt, och fruktar det värsta. Det visar sig att den brasa pappsen håller på att elda nere på ängen med gamla trädgrenar och diverse annat brännbart skräp har spridit sig och han behöver hjälp att få tillbaka kontrollen över den. Jag hinner knappt ta på mig ett par byxor ens, innan jag sprintar ner så fort att jag nästan flyger IGEN och tydligen så ska jag slå på elden med någon sorts kratta. Det går inte så bra då jag, som skulle kunna beskrivas som ganska liten och svag, ska försöka bekämpa en monstereld med ett redskap som väger ungefär tusen miljarder ton.
Jag står omringad av minst fem meter höga eldsflammor och känner hur luften börjar ta slut i mina lungor och ersättas av rök. "Nu är det slut", tänker jag. "Äntligen får jag komma upp till himmelen".
OKEJ överdrev lite. Elden kanske når max en halvmeter som högst och jag är inte ens i närheten av att kvävas av någon rök men det var ändå lite jobbigt att andas och mina ögon tåras faktiskt. Jag fick till och med hjärtklappning och en nätt liten svettattack.
Nu vet jag i alla fall vad jag inte ska jobba som. Brandman. Det var ju synd, jag som drömt om det ända sedan jag var pysseliten.
ELLER?
Nä, men tänk vad roligt det hade varit om min högsta dröm hade krossats nu. Tur att jag aldrig har känt något kall för brandmannayrket.
Kommentarer
Trackback
