Summer of 09'
Idag på vägen hem gjorde jag upprepade försök med att hitta en bekväm position på bussens säten men det lyckas liksom aldrig riktigt. Inte nog med att bussarna alltid är sena, dessutom har de fortfarande på elementen och har ännu inte lyckats ordna några ordentliga fotstöd.
Jag kapitulerar inför Värsttrafik och ägnar mig åt musiken istället. Om jag inte missminner mig var det Queens of the Stoneage som fick äran att utestänga ljuden av de obehagliga kombinationer av ord som uppstår när Onsalabor öppnar munnen. Genom bussfönstret kunde jag nästan höra ljudet av knoppar som brast och löv som vecklade ut sig och det kändes fint, men samtidigt lite vemodigt.
Vintern har gått i melankolins och dysterhetens tecken, och jag minns inte särskilt mycket av dessa månader mer än ett stort grått töcken fyllt utav vindpinade regniga dagar.
Nu när solen börjar blända mig återigen så är det kanske dags att börja krypa ur skyddshöljet. Det gör mig lite illa till mods. På mitt egna lilla vis trivs jag ändå rätt bra när jag kan gömma mig under täcket flera dagar i sträck utan att känna samvetet gnaga. Under årets ljusa månader kräver folk mer socialisering av en och jag vet inte riktigt om jag orkar med det faktiskt. Jag skulle vara helt nöjd med att tillbringa resten av året för mig själv med endast ett välfyllt skafferi som sällskap.
Skriver jag och ångrar mig direkt,
klart jag vill umgås med människor.
Men inte i någon större utsträckning. Minst tre eller fyra kvällar för mig själv då jag kan tänka på ingenting framför tv:n eller begrava mig i böcker.
Jag tror det blir bättre när det är tillräckligt varmt för att tillbringa hela kvällen på en filt i Slottskogen eller ölandes på en uteservering till stängningsdags.
Ikväll går jag och lägger mig utan att ha borstat tänderna *busig*.
Jag kapitulerar inför Värsttrafik och ägnar mig åt musiken istället. Om jag inte missminner mig var det Queens of the Stoneage som fick äran att utestänga ljuden av de obehagliga kombinationer av ord som uppstår när Onsalabor öppnar munnen. Genom bussfönstret kunde jag nästan höra ljudet av knoppar som brast och löv som vecklade ut sig och det kändes fint, men samtidigt lite vemodigt.
Vintern har gått i melankolins och dysterhetens tecken, och jag minns inte särskilt mycket av dessa månader mer än ett stort grått töcken fyllt utav vindpinade regniga dagar.
Nu när solen börjar blända mig återigen så är det kanske dags att börja krypa ur skyddshöljet. Det gör mig lite illa till mods. På mitt egna lilla vis trivs jag ändå rätt bra när jag kan gömma mig under täcket flera dagar i sträck utan att känna samvetet gnaga. Under årets ljusa månader kräver folk mer socialisering av en och jag vet inte riktigt om jag orkar med det faktiskt. Jag skulle vara helt nöjd med att tillbringa resten av året för mig själv med endast ett välfyllt skafferi som sällskap.
Skriver jag och ångrar mig direkt,
klart jag vill umgås med människor.
Men inte i någon större utsträckning. Minst tre eller fyra kvällar för mig själv då jag kan tänka på ingenting framför tv:n eller begrava mig i böcker.
Jag tror det blir bättre när det är tillräckligt varmt för att tillbringa hela kvällen på en filt i Slottskogen eller ölandes på en uteservering till stängningsdags.
Ikväll går jag och lägger mig utan att ha borstat tänderna *busig*.
Kommentarer
Trackback
