Inte Sverige

Alla som någonsin engagerat sig i det där med att ägna en stor del av sin tid åt att skriva, antar jag har märkt att det går så mycket bättre att bygga meningar när man är i ett vemodigt sinnestillstånd.
Sedan jag kom hit har det inte varit många gånger som jag haft det där suget, kravet, att få ut tänkar och känslor i skrift istället för att ha dem virvlande runt i ett värkande och förvirrat huvud.

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Vemodiga stunder har jag sannerligen haft, såväl som lyckliga och leende dito. Jag tror att det sker en sakta övergång till ett humör och sinne som är mer tillfreds och uppåt, och att tacka för det har jag förmodligen den frihet som jag funnit här.

Ibland blir jag lite rädd för att jag ska fastna här. Med både jobb och bostad som flyter smärtfritt är det lätt att hamna i en position där man inte utmanar sig själv längre. Mina sömnlösa nätter ägnar jag åt att planera mitt nästa drag, och försöker att lägga upp någon sorts strategi för hur jag ska leva mitt liv, men jag har kommit till den slutsatsen att det faktiskt inte är mödan lönt. Jag tänker ta dagarna som de kommer, ta emot vad livet har att erbjuda mig när eller om jag väl får något som verkar lockande.

Idag är förövrigt den första dagen på länge som jag inte ätit choklad. Jag hade en dag förra veckan på jobbet då jag lyckades hålla mina abstinensbesvär i chack och åt bara ur personalmatlådan full med nyttiga delikatesser, men redan dagen efter gav jag vika för avvänjningens biverkningar och känslan av socker och choklad i min gom fick mig att vilja springa högst upp på någon av de episka bergen och skrika ut min lycka i form av ett mycket ljudligt HALLELUJA men insåg att en sådan löptur inte var något min fysiska form tillät, så jag jublade i det tysta.
På butiken idag handlade jag enbart nyttig och bra mat, så som avocado, äpplen, tomater broccoli och fullkornspasta. Nu jävlar.