Universal traveller
Jag tror inte att särskilt många kommer hålla med mig när jag säger att bussresor är smått fantastiska. Tågresor vet jag många som tycker om, inklusive mig själv, men buss däremot finns det ett stort, obefogat agg emot. Möjligen kan jag instämma i dessa klagosånger då jag står på busshållplatsen och fryser så mycket att mitt skelett är av köld sönderskakat till pulver, och väntar på försenade, fullproppade bussar.
Men. När alla tusen alldeles för högljudda människor inte upptar för mycket plats på bussen och jag lyckats få min favoritplats (fjärde sätet i den bakre delen), har bra musik i mina hörlurar och med vackert väder utanför fönstret kan jag tycka att livet är ganska fint att leva. Jag får tid till mig själv och tid till att inte tänka på någonting alls.
Att jag inte tycker alltför illa om bussresor kanske egentligen bara beror på vana. När man är ofrivilligt bosatt långt bort ifrån civiliserade områden är buss en nödvändighet för att ens kunna ta en fika och detta har väl gjort att jag helt enkelt fått acceptera situationen så som den är och, ptja, att åka buss har blivit lite utav en hobby för mig. En konstform som jag bemästrat. Konsten att inte vara uttråkad under den timme det tar mig in till den stora staden, och jag är glad att jag inte har en sådan där rastlös och stirrig personlighet som nästan alla jag känner tycks inneha.
Nu: äta ett ägg, dricka en liter vatten, kissa, borsta tänderna, sätta i bettskenan och sova. Ensam. Det är inte förrän på natten man verkligen känner hur mycket man saknar vissa människor, då när det egentligen borde vara dags att ligga sked och bli pussad i nacken.
Kommentarer
Trackback
