Om jag inte hade gått här hade jag suttit där
Jag är framme och jag är hemma. Tre morgonar i rad har jag vaknat i min knarrande säng i det vita huset i Stavanger, med en norsk sol som lyser in genom fönstret och fåglar som sjunger på norska. Det är söndag i Norge och i fyra dagar har jag befunnit mig i denna stad som kan kallas mer hem än något annat jag haft. Detta är mina gator som breder ut sig under mina fötter, det är mitt hav som omsluter mig när det blir för varmt i luften.
För första gången i mitt liv har jag mitt eget hem, även om jag delar det tillsammans med fyra andra.
Nu återstår bara att försöka hitta jobb för att gå runt och drälla och inte göra annat än att äta är faktiskt inte så roligt i längden. Jag kan inte slappna av ordentligt och låta tillvaron ha sin gång förrän jag har fått min framtid i den här staden tryggad.
Här ska jag stanna.
Jag har även lyckats utveckla någon slags allergi mot hela huset. Vår våning tycks fungera som något slags zoo då dörren aldrig är stängd och grannarnas katter och hundar kommer och går som de vill. Då det även ligger damm och matrester i vartenda hörn säger min kropp ifrån och täpper igen min näsa och får mina ögon att svämma över av vatten lika salt som det Atlanten man kan se från mitt fönster. Jag har handlat medecin på apoteket för dyra penningar och hoppas på att det ska bli lite bättre så jag slipper förpesta min rumskamrat med mina snoriga snarkningar hela nätterna.
Summan av det hela är att jag förmodligen inte tänker åka hem på väldigt länge, ja, förutsatt att jag får ett jobb. Snart kommer jag även få ett norskt nummer så jag kan höra av mig till folk igen.
För första gången i mitt liv har jag mitt eget hem, även om jag delar det tillsammans med fyra andra.
Nu återstår bara att försöka hitta jobb för att gå runt och drälla och inte göra annat än att äta är faktiskt inte så roligt i längden. Jag kan inte slappna av ordentligt och låta tillvaron ha sin gång förrän jag har fått min framtid i den här staden tryggad.
Här ska jag stanna.
Jag har även lyckats utveckla någon slags allergi mot hela huset. Vår våning tycks fungera som något slags zoo då dörren aldrig är stängd och grannarnas katter och hundar kommer och går som de vill. Då det även ligger damm och matrester i vartenda hörn säger min kropp ifrån och täpper igen min näsa och får mina ögon att svämma över av vatten lika salt som det Atlanten man kan se från mitt fönster. Jag har handlat medecin på apoteket för dyra penningar och hoppas på att det ska bli lite bättre så jag slipper förpesta min rumskamrat med mina snoriga snarkningar hela nätterna.
Summan av det hela är att jag förmodligen inte tänker åka hem på väldigt länge, ja, förutsatt att jag får ett jobb. Snart kommer jag även få ett norskt nummer så jag kan höra av mig till folk igen.
Kommentarer
Trackback
