I'm leaving on a jetplane
I tisdags ägnade jag och Stina större delen utav eftermiddagen åt att söka lägenheter på Blocket. En tjej ringde upp dagen efter och krävde 7500 för en tvåa i Mölndal vilket vi tyckte var lite väl magstarkt och inte särskilt trivsamt för våra plånböcker och tvingades tacka nej.
Men att vi faktiskt fick ett svar visar ju på att någonstans där bland alla betongkomplex finns det en liten lägenhet som bara väntar på att hänsynslöst intas av Stina och Mimmi.
Det fick mig att inse att det finns en väg bort från dessa gator. Dessa asfaltstråk där jag kan varenda spricka och kan undvika alla a-brunnar även mitt i den mörkaste vinternatt. Här, där jag på onyktra vinglande ben lyckats ta mig hem mitt i natten och kanske inte riktigt varit lika medveten om guppen och bucklorna.
Inom en överskådlig framtid kan jag föralltid slippa buss nummer 731 och jag behöver inte längre plåga mig igenom den 25 minuter långa resa som alltid framkallar ett intensivt hatfyllt mantra i mitt huvud, "vad är det för fel på dessa människor".
För övrigt bokade jag tatueringstid idag, den femte maj. Tatuering nummer två och jag är ändå nervös. Nervositet blandat med en ganska stor dos hoppfull förväntan. En tatuering som kommer gräva stora hål i min ekonomi och som gör att jag de närmsta en och en halv månaderna kommer att få leva på 250 kronor. Detta betyder att jag bara kommer ha råd med ungefär EN ÖL. PÅ EN OCH EN HALV MÅNAD. Inget mer köpkaffe och definitivt ingen sådan lyx som det innebär att kunna köpa mat innan träningen.
Men, vill man vara fin får man lida pin. Jag offrar mig för konsten helt enkelt.
Men att vi faktiskt fick ett svar visar ju på att någonstans där bland alla betongkomplex finns det en liten lägenhet som bara väntar på att hänsynslöst intas av Stina och Mimmi.
Det fick mig att inse att det finns en väg bort från dessa gator. Dessa asfaltstråk där jag kan varenda spricka och kan undvika alla a-brunnar även mitt i den mörkaste vinternatt. Här, där jag på onyktra vinglande ben lyckats ta mig hem mitt i natten och kanske inte riktigt varit lika medveten om guppen och bucklorna.
Inom en överskådlig framtid kan jag föralltid slippa buss nummer 731 och jag behöver inte längre plåga mig igenom den 25 minuter långa resa som alltid framkallar ett intensivt hatfyllt mantra i mitt huvud, "vad är det för fel på dessa människor".
För övrigt bokade jag tatueringstid idag, den femte maj. Tatuering nummer två och jag är ändå nervös. Nervositet blandat med en ganska stor dos hoppfull förväntan. En tatuering som kommer gräva stora hål i min ekonomi och som gör att jag de närmsta en och en halv månaderna kommer att få leva på 250 kronor. Detta betyder att jag bara kommer ha råd med ungefär EN ÖL. PÅ EN OCH EN HALV MÅNAD. Inget mer köpkaffe och definitivt ingen sådan lyx som det innebär att kunna köpa mat innan träningen.
Men, vill man vara fin får man lida pin. Jag offrar mig för konsten helt enkelt.
Kommentarer
Trackback
