Inte Sverige

Jag älskar språk. Jag älskar känslan när man verkligen har förstått betydelsen av ett ord, och får en sådan där behaglig aha-upplevelse som får en välmående i flera timmar. Som när jag för bara några veckor sedan upptäckte vad läkare egentligen innebär. Någon som läker. Det har tagit mig lite mer än nitton år att förstå det, heja mig. Eller som i tisdags, när jag återupptäckte ordet kindneyböna då jag slötittade på Grey's Anatomy. Kidney = njure, kidneyböna = njurformad. ÅH vilken tillfredsställese.

Bland utkasten i min mobil brukar jag anteckna ord jag stöter på och som jag inbillar mig själv att jag ska kunna skriva något fint med.
Från Sverige tog jag med mig en bok av Amos Oz, "En historia om kärlek och mörker", och det kan ju låta ganska lockande och verkade som en bok passande till mig. Hur uttråkad och galen av tristess jag än har varit under vissa dagar här har jag ändå inte mäktat med att läsa klart den satans boken, även om den består av många vackra meningar och stilistiskt, tjusigt språk som bara det borde vara nog för att kunna vända sista bladet och lägga undan boken med den där känslan man får efter att ha läst något kvalitativt.
Hursomhaver, i denna bok stötte jag på ordet Ockupationsmakten och slogs av vilket otroligt kraftfullt ord det är. Jag älskar det ordet, det har samma slags styrka som mina andra favoritord; sällsam, frasig och ödesmättad.

Med det här inlägget ville jag bara bevisa vilken nörd jag är och hur trött jag blir på mig själv för att jag försöker visa upp någon slags poetisk sida. En sida som bara existerar sent på nätterna och ensamma promenader och som egentligen borde stoppas undan långt ner bland diskhögarna i köket.

Nu: cigarett genom fönstret och försöka värma upp min säng som jag spillde kaffe över i morse och inte kommer kunna tvätta förrän på söndag. HEJA MIG.