Inte Sverige

Japp, jag klarade det! Lite småberusad var jag nog fram tills det att jag landade i stockholm och drack fin-cappucino för nästan fyrtio spänn.

Idag mår jag inte direkt på topp, alldeles för lite sömn och en frukost bestående endast av torftig torr müsli bidrar nog till detta. Jag sitter i alla fall på vandrarhemmet och väntar på att städpersonalen ska bli färdig med sitt så jag kan lägga mig i sängen och förhoppningsvis sova några timmar.

Snusar som en galning gör jag också då jag både min hals och mina föräldrar motsäger sig mot min överkonsumtion av cigaretter.

Imorgon ska jag på dop av min brorsdotter och jag längtar efter att klappa och snusa på en fin och len liten bebis, men mest av allt längtar jag efter att komma hem till lägenheten och fisa ljudligt och illaluktande i min egen säng.

Klockan 05:10 ska jag sitta på flygbussen ut mot Sola Lufthavn. Klockan är nu närmare två och jag har precis snubbat in genom dörren efter alldeles för många öl för vad som borde vara acceptabelt när man ska agera nykter i passkontroller. Kaffekokaren är igång och rester av gårdagens middag står på uppvärmning. Förutom att jag precis nös fem gånger på raken så borde detta vara nog med goda förutsättningar för att jag ska kunna stiga ombord på flyget om cirka sex timmar. Så länge jag inte tänker att "ääh jag är vaken, en film klarar jag nog att se på utan att somna", kommer allting att gå prima.

Men...

Jag är ju den värsta tidsoptimist som går att finna. Vid den här tidpunkten borde jag ha plockat fram en väska, jag borde ha börjat packa och jag borde ha satt på ännu en laddning med kaffe, men självklart så ligger jag fortfarande här i soffan och stressar upp mig över allting som är ogjort.

Nu jävlar. Nu har jag rest mig upp ur soffan. KOM IGENN WOHOOOO

återkommer med uppdatering

Första gången jag såg Robyn live var på Arvikafestivalen 2007 och det ändrade hela min uppfattning om denna fenomenalt fantastiskt  underbara kvinna. När hon stod där på scenen blev jag totalförälskad och har sedan dess inte kunnat komma över denna (obesvarade) kärlek.

Vår DJ på baren har den senaste tiden spelat en väldig massa Robyn och det gör mig glad i hjärtat.
En av stammisarna är en kille som kommer in varenda helg, utan undantag, med glitter runt ögonen, stor rosett i håret och ofta iklädd väldigt färgglada tights och förra helgen såg jag honom dansa med ett oerhört passionerat och inlevelsefullt uttryck i ansiktet till tonerna av Dancing on my own och sedan dess har jag Robyn gått nonstop i mina högtalare. ÅHH min kvinna!

En gång i tiden var det inte mycket annat som upptog min tid än böcker. Instäng i min kammare nedgrävd under täcken och filtar avverkades många tusen sidor av andra världar, men någonstans på vägen mellan mitt rum och det så kallade vuxenlivet med jobb och ansvar tappade jag bort min läslust.

Igår jobbade jag mitt sista pass någonsin på det jobb som fått min rygg att krökas mer än någonsin och min ölhavararm att kröka mindre. Detta betyder att jag har fått tillbaka lite av mitt liv och jag kan därmed återuppta denna läsfrenesi. Ett problem kvarstår: jag bor i ett land där alla bokhandlar enbart säljer böcker på ett språk som inte är fullt lika njutbart och inte riktigt går att försvinna in i så som dess svenska motsvarigheter. Lösning finnes: på fredag gör jag en kvick visit i moderslandet och uppbunkring av en herrans massa böcker är planerat, vilket lär behövas då jag ska sitta instängd i en klaustrofobiskt liten båthytt i alldeles för många timmar tillsammans med delar av min familj.

Min dator bestämde sig för att tillfälligt kollapsa för några veckor sedan, jag fattade inte riktigt vad det var när mannen på verkstaden förklarade vad det var men nu surrar den som en liten kattunge och verkar nöjd att vara tillbaka i min ägo.

För några dagar sedan kom jag hem efter ett besök hos fina fröken Schröder på andra sidan havet i den stora staden London. Idag är jag tillbaka i verkligheten.

Regnet.

En tisdagskväll som vilken annan och himlen öppnade sig så fort jag stegade ut genom bakdörren på Rema, vilket jag borde anat och tagit med mig paraply då luften hela dagen varit så fuktig att den nästan varit möjlig att dricka. Snabba steg till bussen och min för vädret något opassande tunna jeansjacka blir snabbt mörkblå istället för klädsamt ljust jeansfärgad. I min ensamhet på möjligast anonyma säte någonstans i mitten räknar jag regndroppar på rutan och längtar inte ens hem trots att jag efter många månader lyckats städa min dammhärd till rum. Jag är ensam i lägenheten ikväll men inte ens det får mig på bättre humör.

Jag stannade till ett litet tag under ett av de majestätiskt stora trädkronorna som kantar vägen upp till hemmet och kände mig otroligt pretentiös då jag njöt och fann det mycket behagligt lugnande att lyssna till ljudet av tunga regndroppar på löven ovanför mig.

Man kan nog inte påstå att jag är sådär oerhört exstatisk över att vara tillbaka i Stavanger men snart har jag nog en plan med mitt liv och då kanske saker och ting känns lite mer entuiasmerande.