Inte Sverige

En kväll för många långa månader sedan befann jag mig på Checkpont Charlie, ett av de få uteställen som spelar musik som fakiskt uppskattas av fler än precis arton år fyllda tribaltatuerade pojkar, alternativt hela-min-garderob-består-av-Gina-Tricot-och-jag-älskar-brunpuder-tjejerna.

Jag hade uppnått det där stadiet av berusning då jag älskade världen och världen älskade mig, så när jag då intog dansgolvet iklädd ett par relativt höga klackar kunde jag inte brytt mig mindre om att mina rörelser kanske kunde liknas vid en nyfödd kalv. Jag var glad och jag dansade, med humöret på topp, och intakt, trots att jag någonstans i bakhuvudet registrerade att någon av alla dessa onda tjejgäng hånfullt kommenterade mina rytmiska (läs: spasmiska) danssteg.

När jag vaknade morgonen därpå fylldes mitt inre med avgrundsångest enbart pågrund utav det faktum att jag hade skrattat och dansat i okända människors närvaro, tillika skämt ut mig för tid och evighet.

Såhär är det vid varje uppvaknade efter en kväll fylld av vad som under natten upplevdes som underbart, fantastiskt och rosaskimrande men vad man på morgonen mest bara ser tillbaka på som tragiskt, patetiskt och allmänt odrägligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Skämmer jag faktiskt ut mig på riktigt, eller inbillar jag mig bara denna ångest då det är så man ska göra?