Inte Sverige

Jag läser en forumtråd på helgon.net. 

"I själva verket är boken ett suveränt och oöverträffat sätt att berika livet med. Den går att bära med sig överallt, den behöver inga batterier, ingen bensin, inga högtalare, inga löjliga kläder, ingen medlemsavgift, ingenting mer än ett par ögon eller känsliga händer."
Barbro Lindgren

Veckans bok: Andarnas Hus av Isabelle Allende. En av de bästa böcker jag läst i hela mitt liv. Jag slukar allt av denna kvinna. Låt mig berätta en liten anekdot om denna bok.

Jag satt på Kungsbackapendeln på väg hem från skolan, och alla som någongång har suttit på denna pendel vet att man inte gärna gör det utan något att distrahera sig med. Denna pendel tenderar att vara överfylld med diverse översminkade, puderdoftande fjortistjejer, brats samt massa snygga tjejer som ger en extremt dåligt självförtroende där de sitter och har lediga konversationer med sina vänninor och inte behöver tänka på att hålla in magen så att inte valkarna ska synas över byxkanten.
Det är skönt att ha något att göra på denna pendel så man slipper titta på dessa människor, så jag brukar oftast ha med mig en bok eller mp3-spelare. En dag hade jag således med mig Andarnas Hus, och började läsa när jag gick på på Göteborgs central. Jag tittar upp en stund senare, och är i Anneberg, vilket är två stationer innan ändhållplatsen Kungsbacka. När tåget sedan börjar röra på sig märker jag att vi åker åt fel håll, vi är på väg in mot Göteborg igen. Det är vad jag skulle vilja kalla ett bra betyg på en bok!

Jag satt och fílosoferade, slöläste diverse bloggar och hamnade tillslut hos Underbaraclara, och efter att ha läst några inlägg hos denna tjusiga dam började jag gråta. Det var någonting hos henne som fick det att brista hos mig och jag inser att jag aldrig kommer att kunna ha ett sådant fint och enkelt liv som henne.

1. Jag skulle hemskt gärna vilja tillbringa mina dagar med att fynda på loppis och baka vackra och fantastiskt goda kakor.
2. Jag önskar att jag också kunde tycka om att umgås med min familj, bo på landet och vara nykterist.

Men.

1. Jag skulle bli uttråkad om jag aldrig fick träffa nya människor och jag skulle aldrig ha självdistans nog att inte äta upp all kaksmet.
2. Min familj och jag är så totalt olika varandra man någonsin kan bli. Våra värderingar är i princip det motsatta, förutom när det kommer till politik. Sedan är jag så fruktansvärt trött på inskränkta bondesamhällen där alla ser ner på en för att man är en jävla vänsterflummare som har en annan frisyr än axellångt blondt hår och andra kläder än märkesjeans och dyr kappa. Jag älskar storstadspulsen, och då menar jag STORSTAD så som i London eller Barcelona (som ju faktiskt är de enda större städer jag besökt, för inte en enda jävla sktistad i Skitsverige räknas).

Nykterist. Ja tjena.

Detta är det liv jag önskar mig när jag är 50+ och har hittat mitt livs kärlek, bor i ett slott i Frankrike och är lycklig. Nu är jag mest bara olycklig hela tiden och försöker hitta meningen med livet i öl, sunkhak och cigaretter. Jag förtränger min olycklighet och om jag skulle försöka mig på att leva ett liv som Clara skulle mina livsbrister bli allt för uppenbara och det skulle sluta med att jag begick självmord.

Jag nöjer mig med detta livet vissa soliga höstsöndagar, då det känns fantastiskt fint att baka chokladmuffins, läsa hela tidningen rakt igenom och dricka te ur gigantiska koppar. Sitta ensam i solstrålarna från köksfönstret och, tja, ha det ganska bra helt enkelt. Men hela tiden skulle jag aldrig klara, sorgligt nog.

Ibland är det ganska skönt att vara tjej.

Idag var jag så trött på livet och särskilt på min praktikplats, så jag bestämde mig för att skylla på mensvärk, och därmed kunde jag somna om och vakna vid ungefär halv elva. Bestämde mig sedan för att lägga mig i soffan med en kartong Ben & Jerry's och kolla på en hänsynslöst bra film vid namn Reservoir Dogs, skapad av min husgud Quentin Tarantino och mådde sedan hänsynslöst mycket bättre.

Ibland är det mindre skönt att vara tjej, som nu, då min hormonstinna kropp har skänkt mig tre nya finnar precis mellan ögonbrynen.

Jag inviger denna blogg med att lyssna på Iggy Pop och sno hans låttittlar till mina blogginläggstitlar.
Längtar efter vissa saker, vissa muntra saker och andra inte särskilt muntra. Sedan har jag några ganska rejäla doser utav ångest och ingenting av det beror på en söndagskväll i fyllans tecken utan enbart på grund utav min dåliga självkänsla och i princip allt som har med mig att göra.

Just nu känner jag för att isolera mig i några veckor och inte träffa några människor alls. Den senaste veckan, eller kanske månaden, året, har jag hatat människor. Jag försöker embrace:a vad jag är men jag uppnår inte önskvärt resultat, så jag projicerar mitt hat mot min omgivning istället.

Med den här bloggen tänkte jag försöka hjälpa mig själv att hitta skrivglädjen igen. Den här bloggen blir min baby, jag ska vårda den ömt och till en början kommer den att vara hemlig. Jag får se hur långt det går innan mitt oerhört bekräftelsehungriga jag skriker efter uppmärksamhet och tvingar mig att offentliggöra dessa meningslösa ord som rinner ur mina fingrar på ett vis jag inte alls förstår.

Denna bloggen kommer handla en hel del om mig, ja - i princip enbart om mig. Den här hösten kommer inte handla om mig, inte när jag umgås med energistjälande vänner som tar ifrån mig min livsglädje. Inte när jag umgås med människor som säger saker som gör att jag gömmer mig på toaletten i tio minuter och gråter, och sedan sköljer ansiktet med kallt vatten och låtsas att allt är bra.