Inte Sverige

Min kaffekopp förtjänar egentligen ett eget inlägg. Jag önskar att jag orkade ladda min kamera och bjuda er på lite flärdfulla bilder, men då måste jag anstränga mig och leta efter laddaren också och det är jag alldeles för nyvaken för att mäkta med.

Hursomhelst, denna kopp var något jag fann i skåpet och claimade som min efter bara några dagar. Den är vit, med texten Hot Chocolate i versaler längs med hela överkanten, och inte alls särskilt skön att dricka ur men den håller kvar värmen bra i mitt svarta guld. För någon månad sen tappade jag den även i golvet så numera finns det inget öra på denna lilla kopp, men under dessa månader har vi utvecklat ett fint förhållande, jag och koppen, så jag tänker inte byta till någon av de andra två kopparna i skåpet eller för den delen svika min kopp å det grövsta genom att, åh hemska tanke, köpa en ny.

Nu ska jag njuta av att det är tre timmar kvar tills jag måste springa till bussen eftersom jag förmodligen kommer lyckas bli sen trots detta enorma tidsöverskott, och jag ska planera min frukost och förhoppningsvis hinna bajsa en gång till.

Idag är det torsdagen den 25:e februari. Snön faller lite lätt utanfö och himlen har ungefär samma färg som den skitiga disktrasan som hänger över kökskranen.
Klockan fyra börjar jag jobba, vid tiotiden är jag förhoppningsvis hemma igen.

Idag är en sådan dag som kunde varit vilken annan dag som helst, den betyder ingenting och ingenting speciellt kommer hända en dag som denna.

Nu har jag iallafall gått upp ur sängen, dock fortfarande iklädd min oerhört flådiga fleecedress som jag sover i varje natt för att slippa vakna upp genomfrusen. Lyssnades till kaffekokarens småprat och väntar på att den ska bli tyst snart så jag kan ta med mig mitt kaffe ut i kylan för dagens första cigarett och en rutin som jag upprepat varendaste morgon jag vaknat i detta huset.

Idag har jag sjukanmält mig från jobbet, så nu sitter jag här med skuldkänslor och känner mig lite som de första gångerna jag skolkade från skolan och känslan fortfarande var lite ovan. Rädslan för att mamma och pappa ska komma hem och ge mig en utskällning och en av de där karakteristiskt besvikna blickarna. Som tur är så befinner sig mina föräldrar 14 timmar bort men oron ligger ändå där och gnager någonstans.

Men! Jag har faktiskt rätt att vara hemma idag, då jag knappt kunde ta mig ur sängen imorse utan att bli andfådd, inte ens tanken på kaffe gav mig någon motivation. Dock känns det lite ruttet att vara sjukanmäld bara tre veckor in i det nya jobbet, men jag hoppas på att vara frisk i många månader framöver så jag kan jobba fläsket av mig.
Nu tänker jag bara sitta här i min oduschade misär och nysa så det skvätter snor i hela soffan, klaga i tysthet över en mördande huvudvärk och fundera på att kanske ta mig ner till affären och köpa bröd så jag kan äta lite smaskig ledighetsfrukost.

Idag har jag ätit: två smoothies, två knäckebröd samt en skål med havregrynsgröt toppat med linfrön och hallon. WOHO! VAD JAG ÄR BRA!

Att jag sedan skall jobba nonstop fram till lördag gör även att jag inte kommer ha tid att plåga min lever med alkohol.

Nu: laga lunchlåda till jobbet, försöka övertala min kropp mentalt att jag inte alls är påväg att bli förkyld så att jag kan jobba och tjäna stålars.

Idag har mitt matintag varit av högst schizofren grad. Från att jag vaknade vid tvåtiden till ungefär klockan sex åt jag ingenting, utan försökte mest bota min hunger med stora mängder vatten och cigaretter, helt enkelt för att jag inte orkade äta. Vid halv sju hade jag parkerat mina skinkor på soffan med en smoothie i magen, en timme senare och en smoothie till var det dags för ungefär en halv plåt nachos, sedan lyckades jag på något sätt även få plats med en halv burk chokladpålägg i min redan alldeles för uppsvullna mage.

Jag är ledig fram till onsdag och kanske är det dags för ett nytt försök med att detoxa min kropp. Håhåjaja. Det ligger massa frukt som tillhör mig på köksbänken samt en överfylld grönsakslåda, det är ju faktiskt ett ganska gott tecken på att jag kanske har lite sundhet någonstans i mitt sinne.

Jag har ätit fyra knäckemackor med ost och massa Bremykt för att det inte ska smaka så evinnerligt torrt. Jag har pillat i min navel, jag har druckit två öl och

jag är lite låg ikväll.

De senaste dagarna har jag drabbats av hemlängtan. Jag saknar min familj.

Jag saknar att vakna upp i det stora fina rummet i den stora mjuka sängen med solljuset sipprandes in mellan sammetsgardinerna. Att traska ner till ett varmt kök och slå sig ner på den vänstra sidan av köksbordet, längst in, på en stol med ett knarrande skinnsäte, dricka nymalet kaffe och kanske stoppar jag i min mun lite hembakt bröd med allsköns olika pålägg.
Ja, mest av allt saknar jag frukostarna kring köksbordet i köket i mitt såkallade barndomshem.

Vad jag inte saknar är att inte kunna komma och gå som jag vill, ta med vem eller vad jag vill hem till mitt rum eller för den delen inte alls komma hem. Det är fantastiskt skönt att slippa vara beroende av en buss som ska matcha ett tåg så fort jag vill ta mig någonstans. Att inte behöva bry sig om förebrående blickar när jag kommer hem och luktar bakfylla och cigarettrök.

Om jag bara hade ett ordentligt köksbord här i mitt hus skulle jag nog vara alldeles hundra procent nöjd. Kanske en större säng också.

Jag älskar ordet fördärvad.
Det har en sån fin klang, och på något sätt påminner det mig om Astrid Lindgren och tiden då jag var en liten knodd som inte gjorde annat än lyssnade på band där denna fantastiska kvinna läste upp sina berättelser. Varje gång jag hör ordet fördärvad hör jag även Astrid Lindgrens röst i mitt huvud läsa upp detta ord. Mycket märkligt.

Klockan är alldeles för tidigt, jag sitter här och lyssnar på Nyhetsmorgon och hetsdricker den sista skvätten kaffe för att ha en liten chans att bli en någorlunda fungerande och tänkande människa.
Iklädd ett oerhört flådigt matchande set med byxor, skjorta och tröja i fräsigt mörkblått skall jag om cirka tjugo minuter bege mig mot mitt nya jobb på Rema 1000, mataffären som är ungefär lika hög klass på som Sveriges Netto. Sedan i måndags har jag jobbat varje dag och nästan varje dag tvingats att gå upp såhär okristligt tidigt.

Att sitta i en kassa 6 timmar om dagen med ett ständigt leende och mitt lenaste och mest inbjudande röstläge ta betalt av folk för sina inköp tror jag inte är riktigt min grej, inte heller att efter mitt skift slutat räkna ihop min kassa och hoppas på att allt stämmer då det tog mig två år att få godkänt i Matte B, men jag kommer äntligen att få ett stadigt flöde av en någorlunda rimlig summa på mitt konto så det är faktiskt värt alla axelsmärtor och kindkramp.

Åh, önskar att jag kunde bli bajnödig snart så att jag kan gå! Börjar faktiskt få lite bråttom, som vanligt. Det där är ett återkommande mysterium i mitt liv, för hur tidigt jag än går upp blir jag alltid sen! Jag förstår faktiskt inte hur jag lyckas. Kanske beror det på att jag sitter här och fjantar mig när jag borde göra mig presentabel.