Inte Sverige

Om MAX tio minuter måste jag fälla upp mitt paraply och påbörja promenaden ner mot centrum (sentrum), och i mitt tillstånd av sockerabstinens, uppgivenhet och en liten del ångest är det inte särskilt lockande alls att behöva tillbringa kvällen med att jobba och slita. Jag vill mest bara ligga i soffan, slötitta på tv-skärmen och bli ännu lite mer hjärndöd. Helst skulle jag även vilja vräka i mig skräpmat och känna byxorna sitta ännu lite tajtare imorgon, men nej, om jag vill kunna betala min hyra är det dags att lyfta på röven och ta på sig ett par skor som inte är det minsta vattentäta och vandra ner i regnet mot huset på den färgglada gatan.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

Idag har varit en dag utan nederbörd, vilket jag fram tills bara för någon minut sedan fann ganska chockerande men de tankarna är bakom mig nu då regnet strilar ned längs fönsterrutan och lukten av våt asfalt letar sig in genom den smala öppningen. Jag fryser lite, men ansträngningen som skulle krävas för att stänga fönstret är alldeles för stor och jag är alldeles för lat, så jag tänker sitta här och klaga på att jag fryser men inte göra någonting åt det. Kanske klaga lite på min gasiga mage istället som kommer sig av att jag idag jobbade i produktion på jobbet, vilket innebär att jag fick vara där the magic happens, så att säga. Efter dagens slut, när jag tillbringat större delen av att skära upp marshmallows och göra praliner klara för butiken, sa Kjersten åt mig att jag fick ta och plocka ihop en påse med lite av vad jag synes är gott.
Ytterligare ett HAALLELUJA-moment, och jag kom hem till ett kollektiv som älskade mig ännu mer än vanligt då jag bjuckade på cirka tusen olika sorters choklad.
Mitt löfte om att vara chokladfri höll sig i ungefär två dagar. Bra jobbat.

Nu är jag i alla fall ledig fram tills på måndag och imorgon ska jag tydligen på fest med tema Fetisch. Göttans.

Alla som någonsin engagerat sig i det där med att ägna en stor del av sin tid åt att skriva, antar jag har märkt att det går så mycket bättre att bygga meningar när man är i ett vemodigt sinnestillstånd.
Sedan jag kom hit har det inte varit många gånger som jag haft det där suget, kravet, att få ut tänkar och känslor i skrift istället för att ha dem virvlande runt i ett värkande och förvirrat huvud.

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Vemodiga stunder har jag sannerligen haft, såväl som lyckliga och leende dito. Jag tror att det sker en sakta övergång till ett humör och sinne som är mer tillfreds och uppåt, och att tacka för det har jag förmodligen den frihet som jag funnit här.

Ibland blir jag lite rädd för att jag ska fastna här. Med både jobb och bostad som flyter smärtfritt är det lätt att hamna i en position där man inte utmanar sig själv längre. Mina sömnlösa nätter ägnar jag åt att planera mitt nästa drag, och försöker att lägga upp någon sorts strategi för hur jag ska leva mitt liv, men jag har kommit till den slutsatsen att det faktiskt inte är mödan lönt. Jag tänker ta dagarna som de kommer, ta emot vad livet har att erbjuda mig när eller om jag väl får något som verkar lockande.

Idag är förövrigt den första dagen på länge som jag inte ätit choklad. Jag hade en dag förra veckan på jobbet då jag lyckades hålla mina abstinensbesvär i chack och åt bara ur personalmatlådan full med nyttiga delikatesser, men redan dagen efter gav jag vika för avvänjningens biverkningar och känslan av socker och choklad i min gom fick mig att vilja springa högst upp på någon av de episka bergen och skrika ut min lycka i form av ett mycket ljudligt HALLELUJA men insåg att en sådan löptur inte var något min fysiska form tillät, så jag jublade i det tysta.
På butiken idag handlade jag enbart nyttig och bra mat, så som avocado, äpplen, tomater broccoli och fullkornspasta. Nu jävlar.

Ännu en kväll av sömnlöshet med en klocka som ringer alldeles för tidigt imorgon, och jag ska inte ens jobba, utan bara lära mig hur man sniffar kaffearomer på rätt sätt.

Ännu en lånad dator, med Johnny Cash som ljuder ur högtalarna och en mage som är full av gaser som inte vill komma ut. Antagligen beror det på min överkonsumtion av socker de senaste, ja.. veckorna? Månaderna. "Det är jag värd", tänker jag.

Igår när jag inte kunde sova och var  nekad åtkomst till en dator och därmed tidsfördriv, satt jag och lusläste de kokböcker jag skaffat mig i tron att jag skulle kunna bli något slags kulinarisk mästare. Jag har nu fyllt ungefär ett A4 med kryddor, örter och massvis av mat som jag ska köpa "när jag får pengar", som det brukar heta. Faktiskt så har jag gång på gång blivit imponerad över mig själv och vad jag lyckats åstadkomma i köket. Jason, som bor här, arbetar som kock, och faktiskt har han uttryckt sig i relativt imponerande ordalag av viss av den mat jag ätit, medan han större delen av tiden mest bara fnyser åt min mac & cheese och färdiga soppor. "När jag får pengar", tänker jag, DÅ, då ska jag minsann laga riktigt fin och bra mat.
Mitt papper där jag skrivit ner alla de olika rätter jag ska laga och vilka ingredienser jag ska köpa sitter hursomhelst uppnålat på väggen ovanför sängen och förhoppnigsvis kanske jag någon dag orkar resa mig ur de otroligt bekväma tv-sofforna och laga lite luxuös mat.

Om fem timmar ska jag upp för att göra bort mig vid kaffemaskinen och skämmas till döds över min oförmåga att presertera och sedan gå hem och oroa mig för att inte få behålla jobbet, så därför skall jag försöka sluta ögonen och inte oroa mig för mycket.

Denna veckan har jag førmodligen inte gjort annat æn att vakna på morgonen, kanske gå till jobbet om jag har tur, komma hem och laga mat och sedan dæcka framfør tv:n några timmar før att sedan återgå till ænnu mer hjærndøtt tv-tittande. Imorgon ær det dags før rutinerna att brytas, efter att jag jobbat i åtta timmar. Trevliga mænniskor skall taga plats på altanen och jag ska må bra som tusan.

Det ær synd att inte en viss Kenta ær hær och delar glædjen før alla de ting som snart skall ske. Førhoppningsvis kommer hon hit snart, nær jag har fått løn och nær denna dam också har fått lite tilløkning på kontot.
Åh, detta giriga samhælle styrt av kapitalistiska lagar och tankar. Varfør kan inte tåget hit vara gratis?

Sedan har mina førældrar orovæckande planer på att komma och hælsa på mig i slutet av Augusti. Jag vill verkligen inte, jag vill att detta stællet skall vara mitt eget, en fristad från granskande førældra-øgon som vill att saker och ting skall vara på deras sætt. Det ræcker væl ændå med att jag avlægger en visit i hemlandet i slutet av September, jag menar, så mycket kan de væl inte sakna mig?

Min væn Robin sa några kloka ord før ett par dagar sedan på en nattlig promenad ner till Esso. Han påpekade att det kændes som att tiden i Sverige stod still, och att værlden liksom kretsar runt vårt lilla kollektiv hær på Våland.

Nu ska jag lyssna på Erasure, borsta tænderna och stælla klockan på halv nio imorgon før att gå upp och slita ut min kropp med lite hærligt arbete. Åh, pengar!

Helt pløtsligt blev jag sådær barnsligt lycklig, det finns inga orosmoln på min himmel just nu och æntligen, æntligen, så har mitt liv børjat.

Fri från førældrar, fri från Onsala, fri från krav och fri att gøra vad jag vill.

Ja, jag kan faktiskt gøra vad jag vill just nu. Jag har fortfarande sparpengar kvar som ræcker till en hel del men nu blir jag kvar hær med det bæsta jobbet i hela værlden och fantastiska mænniskor i min omgivning. Annat æn nøjd ær svårt att vara.

I dagarna skall jag æven køpa mig min alldeles egna kaffekokare, och igår køpte jag ett durkslag och en æggskivare. What's more to life than this liksom?

Fan, vad jag ælskar livet. Hørrni.

Jag har jobb! Efter många ångestfyllda om och men så ær jag nu en stolt medarbetare på Sjokoladepiken, ett café belæget på en gata med hus målade i alla vackra færger i hela værlden, och stolarna på vår uteservering ær både prickiga och randiga. På mitt jobb sælgs chokladpraliner, kaffe, och en hel del andra chokladrelaterade ting.
Jag har jobbat både idag och igår. Gårdagens slavgøra  avlslutades med espressoprovning, vilket ledde till att de sju timmar jag hade på mig tills det var dags att kliva upp och gøra sig redo før ett dubbelskift bestod utav total sømnløshet. Som tur var ligger det en dygnet runt-øppet Esso-mack fem minuter från mitt fabuløsa hem, så jag kunde spendera nattens timmar med att frossa i kanelbullar och riskakor.
Idag har jag frossat i inte bara øverblivna kanelbullar, utan æven en hel ask fylld med all sorts choklad, i vissa fall såpass underliga kombinationer som vit och mærk choklad tillsammans med bitar av blåmøgelost. Denna var mot alla førvæntningar faktiskt otroligt god, det vill sæga om man førtær denna pralin enligt rekomendationerna: med en kopp kaffe kryddat med lite kanel. Dessa aromer skall tydligen samverka och kreera något slags smaksensation, och ja, det blir ju inte precis oætligt, om man sæger så.

Nær jag slutade jobba idag sa min chef åt mig att fylla en ask med ALLA SORTER, och med mig hem før att bli upplyst och kunna rekomendera kunderna rætt sorters choklad nær jag står vid disken. Mitt jobb gør mitt hetsætningsbetende fullstændigt berættigat, och jag kan inte sæga annat æn att jag funnit mitt drømjobb.
Att kunderna tillmestadels består av krækframkallande, førælskade par, turister som inte kan ett ord på något annat språk æn deras eget oførståeliga virrvarr av ord, eller det absolut værsta som innebær barnfamlijer med æckliga ungar som petar på saker och vill gå in bakom kassan och leka.

Jag ær hursomhelst SJUKT GLAD att jag har fått ett jobb. Dessutom ær detta antagligen heltid också, vilket får mig att bli ænnu gladare. Åhhhhhhhhh livet!