Inte Sverige

Jag har förhoppningsvis två jobb som ligger och väntar på mig just nu. Ett på Champs, där större delen av min bekantskapskrets här i Norge jobbar. Det är en sportsbar med en ganska medioker och intetsägande kundkrets, men bra med dricks och helt okej timlön och fantastiskt trevlig personal.
Det andra är även det på en bar, som ligger ungefär en kvart med buss från Stavanger, ute i Sandnes, och jag har ingen aning om vad det är för typ av ställe men förhoppningsvis något som är lite mer tilltalande ur kundsynpunkt.

Jag har lämnat ut mitt CV till ungefär alla ställen här som jag tror att jag skulle kunna ha minsta lilla chans att få jobb på, och även andra där jag inte har minsta lilla chans, och nu börjar det ge lite utdelning, hoppas jag. Jag längtar desperat att få ha någonting att göra på dagarna mer än att äta mat och kolla på tv, kanske gå ut och vandra i alla satans backar ibland bara för att ha någonting att göra. När alla pengar på mitt konto måste sparas till hyror har jag inte ens råd med en endaste liten öl och det känns rätt så vemodigt. Jag hoppas på att ett eventuellt barjobb skall ge mig tillfredsställelse på den punkten.

Nu är det dags att ta en av de cigaretter som svider i kassan varje gång det måste köpas nytt och jag försöker dra ner på det då är fattig som en satans kyrkråtta men när man inte har någonting att göra på dagarna, och kvällarna, är cigg det enda som ger ett någorlunda godkänt tidsfördriv.

Jag har lånat min rumskompis Pablo's dator som bara bara har ett norskt tangentbord så skratta inte åt mig før att texten kan se lite mærklig ut.
Vi har flyttat nu, vilket ær skønt då jag faktiskt har en fast punkt på riktigt hær nu. Jag har ett pyttelitet rum, som før en vecka sen var helt øde och med bara en sæng men som nu har fina færgglada lakan, hippie-tyg på væggarna och klæder øverallt på hela golvet då jag inte hunnit skaffa några hyllor ænnu. Det ær fint hær, och till er sorg har jag inte det minsta hemlængtan.
På Søren Årstads Vei har vi æven en tv. Detta ær något jag saknat på kvællarna nær bristen på underhållning blivit alltfør uppenbar, så nu kan man spendera en hel del døtid till att zappa mellan 60 kanaler (den bæsta ær helt klart God Channel dær man får se fundamentalistiskt kristna predika før idioti och undergång).

Idag tillverkade jag æven mina egna falafel. Detta ær något jag ær mækta stolt øver och kommer att skryta om lång tid framøver.

Over and out, øver till Discovery Channel.

Ja just det. Det har faktiskt hänt något nytt här också. Imorgon ska jag och Robin flytta ut ifrån nuvarande bostad och kommer vara med lite blandade känslor jag på nytt packar ihop mina tillhörigheter och promenerar över bron för att bosätta mig i det pyttelilla rum som kommer att vara min hemvist en tid framöver.

Jag älskar att bo här, trots de morgonhumör och hormonsvängningar som är en del av vardagen. Trots att det alltid är smutsigt hur mycket man än städar, diskar och skurar. Att det aldrig finns något att laga mat i eller att förtära sin måltid på, trots att vi faktiskt har diskmaskin. Jag har ju precis blivit hemmastadd, och så är det dags att upprepa processen med att göra något till sitt egna.
Vi har sökt efter bostad i princip varje dag sedan vi anlände, då vi bara hade rummet här på Storhaug fram tills den 15e Augusti. Men så tillslut fick vi napp, och gick på visning i torsdags. Jag kan inte komma på något negativt med mitt nya hem. I trädgården finns en badtunna med plats för alla människor i hela världen, köket är RENT och FRÄSCHT, toaletten och duschen är en dröm och det finns tv och gratis trådlöst internet inkluderat i hyran. Dock har jag ju fortfarande ingen egen dator men när/om jag nu får lön är det prioretering nummer ett.
Mitt rum i detta nya hus är bara några få kvadratmeter stort och rymmer i princip inte mycket mer än en säng, men jag är säker på att jag kommer trivas. Under inspektionen glömde jag kolla om det fanns någon kaffekokare, och om så inte är fallet vet jag inte riktigt hur jag kommer klara av vardagen, och inte minst kunna ha ett fungerande tarmsystem.
Och utsikten! Åh! Sören Årstad Vei 8 ligger högt uppe på en kulle i vad som verkar vara ett familjetätt område, och här har man utsikt över nästan hela Stavanger, bergen som omger staden och allt detta fantastiska Atlant-vatten som flödar fritt.
Det jag kommer sakna är att ha mina brudar nära mig dygnet runt, även om det ska bli fantastiskt skönt att ha ett eget rum.

Förresten så lyckades jag bränna mina popcorn förut då oljan tycktes vara spårlöst försvunnen och jag fick improvisera med jättemycket smör. Jag försökte plåga dem i mig men det var inte värt det.

Nu är det sovdags för jag känner att ögonlocken håller på att trilla ihop.

Det är nästan obehagligt tyst och tomt här i huset. En stackars ensam hund gnäller från någon av de andra våningarna och jag höjer musiken för att slippa få dåligt samvete när jag inte går och ser efter hur det faktiskt står till med det övergivna djuret.
Mina sambor är på jobb allihopa och jag trodde att jag kanske skulle uppskatta ensamheten efter 16 dagar av total sällskapsmani, men nej, jag saknar att alltid ha någon i närheten trots att man kanske inte alltid umgås. Ensamheten får mig att känna mig lite otrygg och alldeles för utlämnad åt tankar som får mig att tappa modet.

Det är ju det där med jobb. Det verkar inte vara någon som vill anställa mig, men jag fortsätter, dock inte lika oföruttröttat som innan. Jag försöker att upprepa för mig själv så ofta jag blir lite nedstämd och orolig att kanske kommer jobbet inte idag, inte imorgon men någon dag så kommer jag att bli anställd. Det vet jag.
"Det löser sig" har alltid varit mitt mantra och det kommer inte ändras nu heller.

En hutlöst dyr cigarett och lite popcorn får bli mitt sällskap ikväll när jag väntar på att sömnen ska infinna sig, vilket borde vara relativt lätt då jag är lite smått sliten efter de senaste två dagarnas ölhävning.

Godnatt kära vänner!

Min bakfylla har äntligen börjat släppa efter gårdagens spritfest hos min möjligtvis framtida chef, så nu sitter jag här med Cissis dator som saknar några tangenter vilket gör det tusen gånger jobbigare att författa detta inlägget. Arcade Fire och en rykande cigarett i askkoppen håller mig sällskap ikväll när resten av kollektivet är upptagna med annat. Man skulle kunna säga att jag trivs nu, när jag precis städat upp i köket från en veckas gemensam smuts från fem personer och det känns skönt att slippa borsta av fötterna innan man ska lägga sig i sängen måste jag säga.
I tisdags var jag runt och lämnade ut tusen miljarder CV:n och skall göra detta även imorgon. Min käre rumskamrat Robin har redan lyckats skaffa sig tre jobb under samma tidsperiod som jag har gått utan ens ett endaste litet samtal eller mail. Jeg trenger jobb, somm man säger.

Jag tänker fortsätta intala mig att allt kommer att gå jättebra och att jag kommer få jobb vilken dag som helst, för allt blir så mycket bättre om man får leva i en positiv liten fantasivärld full av regnbågar, enhörningar och anställningsintervjuer.

Jag är framme och jag är hemma. Tre morgonar i rad har jag vaknat i min knarrande säng i det vita huset i Stavanger, med en norsk sol som lyser in genom fönstret och fåglar som sjunger på norska. Det är söndag i Norge och i fyra dagar har jag befunnit mig i denna stad som kan kallas mer hem än något annat jag haft. Detta är mina gator som breder ut sig under mina fötter, det är mitt hav som omsluter mig när det blir för varmt i luften.
För första gången i mitt liv har jag mitt eget hem, även om jag delar det tillsammans med fyra andra.

Nu återstår bara att försöka hitta jobb för att gå runt och drälla och inte göra annat än att äta är faktiskt inte så roligt i längden. Jag kan inte slappna av ordentligt och låta tillvaron ha sin gång förrän jag har fått min framtid i den här staden tryggad.
Här ska jag stanna.

Jag har även lyckats utveckla någon slags allergi mot hela huset. Vår våning tycks fungera som något slags zoo då dörren aldrig är stängd och grannarnas katter och hundar kommer och går som de vill. Då det även ligger damm och matrester i vartenda hörn säger min kropp ifrån och täpper igen min näsa och får mina ögon att svämma över av vatten lika salt som det Atlanten man kan se från mitt fönster. Jag har handlat medecin på apoteket för dyra penningar och hoppas på att det ska bli lite bättre så jag slipper förpesta min rumskamrat med mina snoriga snarkningar hela nätterna.

Summan av det hela är att jag förmodligen inte tänker åka hem på väldigt länge, ja, förutsatt att jag får ett jobb. Snart kommer jag även få ett norskt nummer så jag kan höra av mig till folk igen.