Inte Sverige

Spotify rekommenderar mig musik. Ibland bra, och ibland mindre bra.
Jag chansade och klickade mig in på en Chris Garneau.

Hans nästan kvinnolika, sällsamt stillsamma stämma träffar mig med en sådan kraft att jag nästan trillar baklänges. Det känns som att världen stannar upp ett litet tag och inget annat än musiken existerar under några minuter.

Chris Graneau.

Mina axlar värker så jag nästan gråter, så som det alltid blir när det är alldeles för kallt. Jag märker inte ens att jag går runt och spänner mig förrän jag kommer hem på kvällen och ska lägga mig och sova. Det är först då jag slappnar av.

Mina ögon är så trötta att jag måste resa på mig och göra några upphopp med jämna mellanrum för att jag inte ska däcka rakt ner på datorn.

Min mage skriker efter mat men jag har inte tid att äta och förresten har jag hört att det inte är bra att äta efter klockan åtta på kvällen.

Det mitt psyke och min kropp längtar mest efter i hela världen just nu är att ta en sked morfinberikad hostmedicin, lägga mig ner i min nybäddade säng, sjunka ner bland mina fyra kuddar och sväva bort mot okända drömlandskap. Sedan ska jag sova i några dagar och när prinsen väcker mig med sin kyss ska det vara tjugo plusgrader och sol. Att marken nyss varit täckt med smutsgrått snöslask ska det inte finnas några spår av överhuvudtaget och min muskelvärk får gärna vara någon annan stans än i just min förbannade kropp.

Men tyvärr är det här en omöjlighet denna fördömda intetsägande onsdagskväll. Imorgon har jag deadline och jag försöker faktiskt bli klar i tid. All heder åt mig och mina patetiska försök, men det har inte hänt så mycket mer än några futtiga meningar sen jag öppnade Word för tre timmar sedan.

Jag sitter mest och vältrar mig i självömkan, lyssnar på The Mama's & the Papa's, drömmer mig bort till alla andra ställen än just precis här. Gaza, Darfur, Afghanistan, vad som helst. Om jag dör under en bombattack slipper jag i alla fall tänka på skolarbete.

Jag mår extremt illa av till synes ingen anledning alls (eller jo, det beror på att jag endast ätit kanelbullar samt ostbågar idag), jag har tappat bort en 500-lapp och min mobil har förmodligen kollapsat för evigt.

De femhundra kronorna är mitt största problem just nu. Jag minns att jag i fredags la denna sedel någonstans, på ett "säkert ställe", för framtida användning. Idag kan jag inte för hela mitt liv komma på vad detta ställe var, så mitt rum är helt upp och ner i jakten på lyckan.

Mobilen är också ett problem, då jag behöver komma i kontakt med omvärlden.

Sedan är min mage extremt gasig. Alltså, vi snackar riktig ballongmage här, men min kropp vill inte hjälpa till med att få ut det så jag får liksom pressa ut fisarna så hårt att jag nästan kissar ner mig.

Och imorgon börjar skolan igen.

Jag undrar vad jag har gjort för att förtjäna detta?

Jag kliade mig precis så hårt i ögat att jag inte riktigt kan se ordentligt och det rinner ganska våldsamt. Men ack så skönt det var att få klia.

Jag har tänkt på en sak. VARNING FÖR DJUP FILOSOFI. Massörer/massörskor, personliga tränare, hudterapeuter, ja helt enkelt människor som är utbildade inom friskvård och sånt, de får mig alltid att må så himla bra. Inte bara fysiskt, utan jag känner liksom någon slags trygghet när jag är i närheten av människor som dessa, som oftast är en välvårdad kvinna  strax under trettioårsåldern, som är precis sådär lagom smal och ser naturligt vacker ut osminkad. Jag får oftast ett infall av att jag vill gråta ut i deras famnar och öppna upp hela mitt hjärta.
Detta är ett stort mysterium.



De senaste timmarna har jag förövrigt roat mig med att skapa spellistor i Spotify och googla bilder på snygga människor.

Mina föräldrar är och hälsar på min farmor över natten, och således har jag huset för mig själv.
Hittils har jag hunnnit med detta:


Har hunnit plåta Dagenz outfit (Stinas byxor, mammas tröja, klänning från igår som jag inte orkat ta av mig. Accessoar: fett hår och en härlig odör av unken öl)

*SPEXAR LITE*


Har ätit middag framför tv:n (färdigmat, vad annars), här har jag också handen i en burk med pepparkakor, andra handen greppar krampaktigt om fjärrkontrollen och i mitt knä står en popcornskål. Har ferre.
Jag bör kanske även tillägga att jag faktiskt har ögonbryn, även om den senaste bilden kanske kan ge intrycket av motsatsen.

Jag skall också tillägga att det var jättejobbigt att ta alla dessa bilder. Jag fick springa fram och tillbaka till stativet och pilla med massa inställningar och prova flera hundra (MINST!) olika poser. Allt för mina fanz.

Jag har precis avslutat min nya kvällsrutin:

- stretcha, för att förhoppnigsvis vara lite vigare än typ, ETT KYLSKÅP
- göra armhävningar (PÅ TÅRNA)

Jag klarade tio armhävningar och jag är fan stolt. Innan har jag klarat kanske en, möjligtvis två, men då har jag varit så darrig i armarna efteråt att inte ens klarat av att lyfta en penna.
På mina gympapass jag går på ibland har vi några armhävnings-set, men då fuskar jag alltid och gör på knäna. Nu jävlar ska det bli liv i luckan och jag ska få biceps nog att brotta ner alla äckel som tror att det är okej att tafsa på mig på krogen.

ONCE UPON A TIME I WAS FALLING IN LOVE
BUT NOW I'M ONLY FALLING APART

Helt serri, en av åttiotalets bästa låter. Nej, den bästa låten av alla tider någonsin.
Jag kan inte lyssna på den låten utan att fälla åtminstone en liten tår.

Just nu: lyssnar på Total Eclipse of the Heart med Bonnie Tyler, äter choklad (som jag har spillt och det har smält ner mellan tangenterna), och *gråter stilla*.

EVERY NOW AND THEN I FALL APART

Jag känner mig så ihålig, tom.

Jag förvirrar mig in bland mina egna tankar som egentligen inte har någon mening och tror ibland att jag kommit på vad som får kugghjulen att snurra. Det där som ibland betitlas som "jag" kryper längre in i de mörka vrårna. Avstånden ökar och helst av allt vill jag... Nej. Jag har faktiskt ingen aning om vad jag vill, kugghjulen fortsätter att snurra ändå.

Jag tror att jag ska koka ägg istället.

Kanye West.
Det är lite fjantigt men jag är full av beundran inför denna man.
Ja. Man.

Snälla. Kan NÅGON ENDASTE ENDA MÄNNISKA förklara för mig varför det ska vara så svårt att vara ärlig?

Jag hatar när allting är såhär ovisst, jag vill kunna ha struktur och planering i min vardag, även om man kanske inte alltid kan tro det.
Ibland är det skitsamma, men när det hänger på sådana här viktiga saker som, ptja, vad som kommer hända med mitt liv den närmaste tiden, då skulle det vara väldigt uppskattat att få ett ärligt svar och inte bara massa äckliga kräkframkallande jävla floskler.

Just nu tänker jag på en sak: det enda positiva just nu med att min boyiz går vid namnet Fritte är att man kan kalla honom Fitte när han är elak.

Pixies. Ja. Fan vad fint det är och trots att jag får lite huvudvärk och min tinnitus protesterar, kan jag inte sluta lyssna på högsta volymen, ja, trots att den här datorns högtalare knappt ens är godkända för att lyssna på något överhuvudtaget så kan jag inte sluta lyssna på Pixies.

Synd bara att de är så fula. Jag tror det är anledningen till att de aldrig riktigt slog igenom, faktiskt, om man ska vara sådär cynisk och bitter. Fula människor blir inte kända helt enkelt.
Om man inte heter Blondinbella eller Linda Rosing.

Kärlek är för dom

Jag hatar när man är i det där läget då all mat i huset precis är på väg att ta slut. Sådär när det bara finns mjölk till ungefär en halv kopp, och flingorna lägger sig i en pytteliten hög i botten av skålen. När smöret bara räcker till halva mackan.

När jag lider av dagen efter-syndromet brukar jag mest hålla till i min säng och ibland hasa mig ner till köket för att äta lite ibland. Detta gör att mesta delen av tiden spenderas vid min dator, i sängen (thank heaven för min broders laptop). 

Ibland när jag reser på mig lite för snabbt eller gör en häftig rörelse, snurrar hela världen till och jag får känslan utav att jag är på väg att ramla över kanten. Jag tror inte att det enbart är min bakfylla som framkallar dessa känslor, jag tror jag är på väg att självmant klättra ner för den där kanten och lämna det gamla bakom mig.

- vattenflaska inom räckhåll

För ungefär en minut sedan anmälde jag mig till högskoleprovet. Förmodligen kommer det gå så pinsamt dåligt att det inte ens är värt att nämnas, men ptja, en liten notis på hemsidan säger att de flesta får högre resultat andra gången. Så förmodligen, om mamma och pappa är villiga att betala den hutlösa avgiften på 350 jävla spänn igen, kommer jag nog göra om det. 

Jag vill ha festival, nu genast på momangen. Jag längtar jag efter att missa alla band man vill se och att vara full när man somnar och full igen en timme efter man vaknat. 

Imorgon skall jag dricka ungefär 5 öl med min Stina. Precis fem stycken, eftersom jag inte har råd med mer, och detta på ett ställe där ölen kostar 20 kronor styck. Detta borde väl säga något om mitt ekonomiska läge just nu kan man tycka. 

När jag stod framför spegeln bestämde dagens outfitta kom jag på den briljanta idéen att prova de shorts som följde med mig på alla festivaler i somras och som gjorde att jag fick en ganska lustig vit rand på mitten utav mina lår och som fortfarande inte är helt borta ännu. 

Just nu: har gratis trådlöst internet, sitter i en bar som kallas Älgen, endast på grund utav det faktum att de har en älg på väggen. Fick en öl av pappa, tydligen hembryggt av hotellet. Det var ganska gott, dock smakar en hederlig Norrlands på Sejdeln faktiskt mycket bättre.

Jag har förmodligen glömt hälften av alla livsnödvändigheter jag borde ha med mig, men nu inbillar jag mig att min packning är klar och att jag är redo att åka.

And when the first cup of coffe tastes like washing up

Ibland kan min pappa faktiskt vara världens sötaste. Oftast är han mest irriterande, som när han stör mig i min matlagning och sänker värmen på spisen och sådant, eller när vi åker bil tillsammans och han alltid, utan undantag, sitter och nynnar eller hummar på någonting. Detta är extra störande då bilens vibrerande gör så att hälften av alla toner försvinner och jag bara hör något som låter som en döv människas tragiska försök till ljudframställning.

Saker jag borde göra idag:

Jag läste lite i en Glamour-tidning jag inte orkat säga upp prenumerationen på, och där fanns en artikel om en liten elvaårig tjej som precis tagit ut skilsmässa från sin 30-åriga make. Detta hände i Jemen, som enligt FN är världens minst jämställa land. Det är tydligen livsfarligt för en kvinna att gå runt på stan och köra bil själv. 

Ibland kan jag på allvar fundera på om jag egentligen var menad att bli man. Anledningarna är ganska många. 

Det jag ser fram emot mest ikväll är att mamma & pappa snart kommer förflytta sig från tv:n för att sussa, och jag då kan poppa mina popcorn och titta på lite film. 

- min oförmåga att säga vad jag tycker

Är trött på kärnkraft nu. 

Idag har jag inte gjort någonting alls som skulle kunna vara dåligt för min hälsa, förutom någon cigarett och lite kaffe här och var. 

Just nu: pluggar. Skriver debattinlägg om kärnkraft och känner mig jävligt duktig.

Idag gick jag upp för tusen miljoner branta trappor för att agera modell och när jag promenerade uppför dessa steg märkte jag att mina relativt frekventa besök på gymet har gett resultat. Jag fick inte håll och jag dog inte av mjölksyra. Blev nästan lite småstolt över mig själv, det var oerhört länge sedan jag kände mig överhuvudtaget det minsta lilla vältränad men nu äntligen börjar jag känna att det är på gång. Det känns bra. 

1. Öl

Jag tror inte att särskilt många kommer hålla med mig när jag säger att bussresor är smått fantastiska. Tågresor vet jag många som tycker om, inklusive mig själv, men buss däremot finns det ett stort, obefogat agg emot. Möjligen kan jag instämma i dessa klagosånger då jag står på busshållplatsen och fryser så mycket att mitt skelett är av köld sönderskakat till pulver, och väntar på försenade, fullproppade bussar. 

Min söta och fina vän Jens har en blogg. Där skriver han helt otroligt, jag skulle vilja säga fina men det låter så fjantigt och menlöst, och det han skriver är långt ifrån fjantigt och menlöst, utan Jens ord fantastiskt välskrivna.