Inte Sverige

Igår skulle jag ju ha pluggat. Gjorde jag det?

SVAR NEJ. Ingen är mindre förvånad än jag.

Ikväll måste jag ha gjort klart det, alltså verkligen. Annars riskerar jag IG i kursen. Jag känner mig lite stressad för jag har bara en och en halv timma på mig att göra uppgiften, då Robinson börjar klockan åtta och jag måste hinna poppa popcorn innan dess. Faktiskt.

Ja, nu  är jag redo.

Min superdiet?

Jag har ätit massvis med bönor tre dagar i rad.

Jag bestämde mig för att vara hemma idag. Det gjorde jag redan igår kväll, när jag insåg att behöva släpa sig upp på morgonen enbart för att upprepa samma rutin som varje dag, endast som förberedelse för att göra exakt samma saker som föregående dag, fick mig illamående.

Alltså. Jag vaknade av mig själv klockan nio, utvilad och med ett stabilt humör till följd av den vackra morgosolen som lyste in genom mitt fönster, samt att inga föräldrar var i närheten och som förmodligen skulle försökt föra en konversation med mig om de fick syn på min uppenbarelse.
Jag åt frukost i lugn och ro, läste igenom alla delar av tidningen mycket noggrant samt gjorde en kopp kaffe och satte mig ute på altanen trots att det var lite för kallt och jag frös om fötterna.

Sedan gick jag igenom de enorma boklager som ligger och skräpar överallt i huset, för att hitta något som jag ännu inte läst. Jag fann två lovande böcker, hann läsa några sidor i en utav dem innan jag fick ett våldsamt behov utav att skriva lite eget. Det är nog därför jag har denna blogg, har jag insett.
En bok är ett alldeles för stort projekt för mig just nu men jag behöver fortfarande någonstans där jag kan göra mig av med alla mina fjantiga skriverier.

Jag är förvånad att någon ens orkar läsa men jag är glad så länge jag får en kommentar eller två någon gång emellanåt.

Nu börjar kaffet göra sin verkan. HEJ TOALETTEN! (Bästa med att vara ensam hemma: man kan gå på toa med öppen dörr).

bob hunds nya ligger uppe på Spotify och det gör mig lite glad sådär.

Det hjälper att väga upp det faktum att jag ska ha skrivit en labbraport till imorgon som bör ligga på en MVG-nivå för att jag ska kunna få bra slutbetyg.
Känner inte peppen.

Medan andra tjejer dagdrömmer om sina bröllop sitter jag här och planerar min begravning.

För det första: jag vill inte ha en massa jävla svartklädda människor i en kyrka. Jag vill ha färgglatt folk samlat vartsomhelst förutom en kyrka. Jag vill att min aska ska spridas över Andra Långgatan.

SKOJA.

Jag vill att min aska ska spridas ut över havet, gärna i solnedgången. En vacker plats att göra detta på skulle kunna vara Harholmen i Onsala men eftersom mina aversioner för just Onsala överskrider alla gränser så har jag inte riktigt bestämt mig för vilken plats detta skall ske på än.
När askan sedan sprids med vinden vill jag att låten Iggy Pop - Lust for life ska spelas, helt enkelt för att det är så jag ser på livet. Stundtals i alla fall.

Sedan ser jag gärna att mina vänner går och blir snorfulla tillsammans.

Antal gånger jag gråtit idag: tre.

Första gången var när jag kollade på Scrubs förut, avsnittet på Laverne dör. Det spelar ingen roll att detta var tredje gången jag såg det, jag gråter lika mycket varje gång.

Sedan kollade jag på den här tanten alla pratar om just nu, Susan Boyle. Då grät jag ännu en skvätt. En skvätt förresten? Tårarna tog aldrig slut! Crescendot i min gråtattack kom på slutet, när Simon Cowell säger "Susan, you can go back to your village with your head held high, because you've got three X:es".

Efter att ha kollat på detta klipp kom jag ju givetvis att tänka på förra årets skräll, Paul Potts (undrar om hans föräldrar kan vara så otroligt korkade att de faktiskt inte vet vad deras sons namn liknar?). Ja, så kollar jag på hans fantastiska framträdande och gråter ännu mer.

Ibland blir jag nästan lite trött på mig själv för att jag är så jävla fjantig, men ibland får man faktiskt lov till det tycker jag.

Funderar på om jag ska radera föregående inlägg eller ej. Det blev visst lite väl överpretentiöst och jag känner att jag tappade bort mig lite i jakten på den rätta formuleringen.

Inlägget innan det föregående med den flärdfulla rubriken "Tröööööööött" tror jag faktiskt att jag lyckades skriva halvt om halvt sovandes. Jag har inget minne av att faktiskt ha författat det och det var en mycket märklig känsla att läsa något man vet att man lyckats pränta ner då det faktiskt ligger på min egen blogg, men inte minns det.

Idag på vägen hem gjorde jag upprepade försök med att hitta en bekväm position på bussens säten men det lyckas liksom aldrig riktigt. Inte nog med att bussarna alltid är sena, dessutom har de fortfarande på elementen och har ännu inte lyckats ordna några ordentliga fotstöd.
Jag kapitulerar inför Värsttrafik och ägnar mig åt musiken istället. Om jag inte missminner mig var det Queens of the Stoneage som fick äran att utestänga ljuden av de obehagliga kombinationer av ord som uppstår när Onsalabor öppnar munnen. Genom bussfönstret kunde jag nästan höra ljudet av knoppar som brast och löv som vecklade ut sig och det kändes fint, men samtidigt lite vemodigt.
Vintern har gått i melankolins och dysterhetens tecken, och jag minns inte särskilt mycket av dessa månader mer än ett stort grått töcken fyllt utav vindpinade regniga dagar.
Nu när solen börjar blända mig återigen så är det kanske dags att börja krypa ur skyddshöljet. Det gör mig lite illa till mods. På mitt egna lilla vis trivs jag ändå rätt bra när jag kan gömma mig under täcket flera dagar i sträck utan att känna samvetet gnaga. Under årets ljusa månader kräver folk mer socialisering av en och jag vet inte riktigt om jag orkar med det faktiskt. Jag skulle vara helt nöjd med att tillbringa resten av året för mig själv med endast ett välfyllt skafferi som sällskap.

Skriver jag och ångrar mig direkt,
klart jag vill umgås med människor.

Men inte i någon större utsträckning. Minst tre eller fyra kvällar för mig själv då jag kan tänka på ingenting framför tv:n eller begrava mig i böcker.

Jag tror det blir bättre när det är tillräckligt varmt för att tillbringa hela kvällen på en filt i Slottskogen eller ölandes på en uteservering till stängningsdags.

Ikväll går jag och lägger mig utan att ha borstat tänderna *busig*.

Jag verkar just nu vara inne i någon slags fällningsperiod. Vart jag än befunnit mig finns det spår av närvaro i form utav cirka en miljard tappade hårstrån. Jag blir lite rädd och börjar tro att jag kommer ha tappat allt hår lagom till balen.

Annars: har inte borstat tänderna sedan i går morse och det smakar inte gott i min mun just nu. Jag har heller inte duschat sedan i tordgas heller.

Ge mig sömn! Någon! Såhär trött har jag nog inte varit på länge, faktiskt. Förutom när jag somnar på soffan framför tv:n, men det är liksom en annan sorts trötthet. Mer som någon slags dvala.

Ikväll har jag roat mig kungligt. Jag har ätit massvis med mat samtidigt som jag iaktagit svältande människor i Expedition Robinson.
Alltså. Jag blir lite förbryllad. Vad är grejen med att agera så äckligt jävla värdsvant hela tiden? Jag kan inte tänka mig att dessa människor har någon särskilt stor erfarenhet av vildmarksliv och överlevnadsläger sedan innan, men helt plötsligt så dödar och flår de varaner utan att ens reflektera över det och snackar om palmhjärtan som de aldrig gjort annat än letat efter sådana.

Appropå ingenting alls. Min mage har inte varit på särskilt bra humör idag. Jag skojar inte när jag säger att det har bubblat konstant sen jag vaknade imorse, och jag vet inte varför. Det kan bero på kombinationen pizza och öl igår, eller så är det bara för att jävlas.

Suck. Jag behöver och vill verkligen sova nu men jag har tusen grejer kvar att göra. Ibland orkar jag inte riktigt leva.

Eftersom jag saknar motivation till det mesta just nu så orkar jag inte åstadkomma så mycket mer än en bildpublicering för tillfället.

Eh, ja. Det här var på Emmabodafestivalen i somras.

Hej älskade

Jag ligger i min säng. Är ganska trött och lite sådär behagligt full som man blir efter några timmar utan alkhol. Efterfull skulle jag vilja kalla det.

Jag äter mat. Toast med massa ost på. Det smular i sängen och jag bävar inför morgondagen då jag lovat mina älskade föräldrar att vara pigg och kapabel till att uföra vissa skoluppgifter som inte är särskilt krävande när man mår som man ska men som på bakfyllan känns som att promenera jorden iklädd pjäxor.

Nu: behaglig sömn på nytvättade lakan och förhoppnigsvis trevliga drömmar.

Igår var en mycket trevlig afton. Onykter också, skall kanske tilläggas. Den började med lite Slottskogssittande och folkölsdrickande för att sedan spela ölspel på Kontiki och för att sedan hamna på fest med där jag av någon oförklarlig anledning fick för mig att kasta av mig nästan alla kläder och dansa till Marvin Gaye (kan ha berott på alkoholhalten i mitt blod) och sedan somna klockan sju på morgonen.

Idag är jag ganska jolmig i pukan men kan inte riktigt slappna av och gasa loss då vi har släkt på besök. Det känns lite obekvämt att gå på toaletten när jag vet att det hörs extremt tydligt genom de tunna väggarna vad man gör på toaletten.

Nu ska jag ägna mig åt att äta överblivet påskgodis och fisa under täcket.

Tuva Novotny




Mat-Tina a.k.a Tuva om 15 år?

Jag sorterar lite bland mina skivor och upptäcker en glömd skatt. Pulp album Different class. Ooooh myyyyy goood. Min kropp fylls av extas när Common people ljuder genom högtalarna på så hög volym som går för att inte påfresta mina stackars tinnitusdrabbade öron allt för mycket.
Jag dansar lite för mig själv, så mycket som det går utan att huset börjar skaka.

Det är så bra! Varför har jag glömt bort denna fantastiska skiva?

Imorse vaknade jag redan okristligt tidigt med en huvudvärk utan dess like. Tvingade upp mig själv, tog en ipren och ett glas vatten, drog för gardinerna och somnade om. Vaknade en timme senare, fortfarande denna mördande smärta i mitt arma huvud. Dricker lite mer vatten, somnar.
Slutligen när min kropp vägrar somna om igen masar jag mig långsamt ner från sängen och irriterar mig på alldeles för starkt solljus och högljudd fågelsång. I min mun smakar det cigarettfimp och något gammalt, avslaget, odefinerbart.
Efter att, mycket långsamt för att undvika eventuella uppkastningar, ätit en tallrik Havrefras känns det lite bättre och jag gör i ordning en kopp mycket starkt kaffe. Läser tidningen, sippar kaffe, äter kiwi.

Jag gör ett försök att trotsa blåsten och sätter mig ute på altanen med tidningen. Det blåser vad som skulle kunna vara halv storm men nej, jag ska sitta ute i solen, punkt. När det inte ens går att läsa för att de förbannade sidorna inte ens med våld ligger som de ska för att den satans vinden gör mänsklig aktivitet utomhus ohållbart, vill jag ge upp. TA VARA PÅ SOLEN, hör jag en enveten röst inuti mitt nu inte fullt så värkande huvud. Suck. Nej, jag klampar in i huset igen, muttrar lite för mig själv om hur mycket jag verkligen inte vill bo ute på jävla landet. Det finns inte minsta lilla fläck i hela trädgården där det är lä, så jag tänker stanna inne resten av dagen. JA. Jag har faktiskt fräknar så det räcker för flera år nu.


Avslutar med en bild som jag hittade i min telefon imorse. Har ingen aning om när, eller av vem den togs, men jag tror att jag ligger på Stinas badrumsgolv alldeles själv och tyckte att det verkade som en bra idé att rikta kameran mot mig själv. Eh. Ja.

Ikväll känner jag mig väldigt fin. Faktiskt. Nästan så att jag vill ta en dagens outfit-bild bara för att visa för världen hur fantastisk jag är. Eftersom jag inte sminkat mig på mer än en vecka blir man automatiskt skitsnygg när man väl gör det. Jag har till och med en liten gnutta läppstift på mig!

Ikväll hade jag planerat att bli kalasfull.

När jag tänker efter, vilka helger har jag inte planerat att bli kalasfull?

Ja, förra lördagen kanske. Men då lyckades jag bli det ändå. Grattis!

Det är molnfritt, relativt varmt och soligt ute. Jag har legat i min säng hela dagen och läst, ja förutom räddnignsexpeditonen till eldsvådan jag fick göra förut. MEN jag tänker inte tillåta mig själv att ha dåligt samvete för det, nej, jag har faktiskt varit ute nästan varje dag hela veckan så det är faktiskt okej. Jag var ute i onsdags när det regnade, till och med.

För övrigt har jag nu så långa naglar att det börjar bli lite jobbigt att skriva på ett tangentbord ordentligt. Anledningen är inte att jag vill att de ska se ut som något slags lösnaglar á la Blondinbella, utan helt enkelt att jag bara glömt att klippa dem.
Mina tånaglar klippte jag i tisdags efter massiva påtryckningar från Stina om att det såg fullständigt vidrigt ut. Nu återstår bara att raka de tre centimeter långa håren på mina ben samt en veckas stubb under armarna. Gött att man är fräsch liksom.

Jag lyckades precis med nöd och näppe undkomma dödens vassa klor. Tänk alltså, jag kunde varit död nu. Förbränd till svartnat kol.

THE STORY:
Pappa rusar in genom dörren med andan i halsen. "MIMMI!" ropar han med bruten stämma. Jag springer, nej flyger, ner för trappan för att kolla vad som har hänt, och fruktar det värsta. Det visar sig att den brasa pappsen håller på att elda nere på ängen med gamla trädgrenar och diverse annat brännbart skräp har spridit sig och han behöver hjälp att få tillbaka kontrollen över den. Jag hinner knappt ta på mig ett par byxor ens, innan jag sprintar ner så fort att jag nästan flyger IGEN och tydligen så ska jag slå på elden med någon sorts kratta. Det går inte så bra då jag, som skulle kunna beskrivas som ganska liten och svag, ska försöka bekämpa en monstereld med ett redskap som väger ungefär tusen miljarder ton.

Jag står omringad av minst fem meter höga eldsflammor och känner hur luften börjar ta slut i mina lungor och ersättas av rök. "Nu är det slut", tänker jag. "Äntligen får jag komma upp till himmelen".


OKEJ överdrev lite. Elden kanske når max en halvmeter som högst och jag är inte ens i närheten av att kvävas av någon rök men det var ändå lite jobbigt att andas och mina ögon tåras faktiskt. Jag fick till och med hjärtklappning och en nätt liten svettattack.

Nu vet jag i alla fall vad jag inte ska jobba som. Brandman. Det var ju synd, jag som drömt om det ända sedan jag var pysseliten.

ELLER?
Nä, men tänk vad roligt det hade varit om min högsta dröm hade krossats nu. Tur att jag aldrig har känt något kall för brandmannayrket.

I morse väcktes jag av regnet mot min fönsterruta men det tycks ha blåst iväg och himlen är nu någorlunda molnfri. Ännu en totalt händelselös dag har passerat, och det känns fortfarande mycket bra. Jag har promenerat (ÅTTA KILOMETER!!! Mätte med stegräknare), handlat mat, läst tidningen och druckit ett oräkneligt antal koppar te då jag försöker dra ner på mitt kaffedrickande. Sedan kan jag nog inte säga att jag gjort så mycket mer.
Jo, jag har finkammat tv-tablån i jakten på något intressant, men kunde ingenting hitta. Jag antar att det är ett tecken på att man har för lite att göra; när man tycker det är intressant bara att läsa tv-tiderna. tv.nu har berättat för mig att Kunskapskanalen kommer att kunna underhålla mig fram tills klockan ett ikväll, så jag är nöjd.


Borde kanske sluta blogga, när det enda jag lyckas pressa ur mig är sådant här.