Inte Sverige

Om MAX tio minuter måste jag fälla upp mitt paraply och påbörja promenaden ner mot centrum (sentrum), och i mitt tillstånd av sockerabstinens, uppgivenhet och en liten del ångest är det inte särskilt lockande alls att behöva tillbringa kvällen med att jobba och slita. Jag vill mest bara ligga i soffan, slötitta på tv-skärmen och bli ännu lite mer hjärndöd. Helst skulle jag även vilja vräka i mig skräpmat och känna byxorna sitta ännu lite tajtare imorgon, men nej, om jag vill kunna betala min hyra är det dags att lyfta på röven och ta på sig ett par skor som inte är det minsta vattentäta och vandra ner i regnet mot huset på den färgglada gatan.

BLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ

Idag har varit en dag utan nederbörd, vilket jag fram tills bara för någon minut sedan fann ganska chockerande men de tankarna är bakom mig nu då regnet strilar ned längs fönsterrutan och lukten av våt asfalt letar sig in genom den smala öppningen. Jag fryser lite, men ansträngningen som skulle krävas för att stänga fönstret är alldeles för stor och jag är alldeles för lat, så jag tänker sitta här och klaga på att jag fryser men inte göra någonting åt det. Kanske klaga lite på min gasiga mage istället som kommer sig av att jag idag jobbade i produktion på jobbet, vilket innebär att jag fick vara där the magic happens, så att säga. Efter dagens slut, när jag tillbringat större delen av att skära upp marshmallows och göra praliner klara för butiken, sa Kjersten åt mig att jag fick ta och plocka ihop en påse med lite av vad jag synes är gott.
Ytterligare ett HAALLELUJA-moment, och jag kom hem till ett kollektiv som älskade mig ännu mer än vanligt då jag bjuckade på cirka tusen olika sorters choklad.
Mitt löfte om att vara chokladfri höll sig i ungefär två dagar. Bra jobbat.

Nu är jag i alla fall ledig fram tills på måndag och imorgon ska jag tydligen på fest med tema Fetisch. Göttans.

Alla som någonsin engagerat sig i det där med att ägna en stor del av sin tid åt att skriva, antar jag har märkt att det går så mycket bättre att bygga meningar när man är i ett vemodigt sinnestillstånd.
Sedan jag kom hit har det inte varit många gånger som jag haft det där suget, kravet, att få ut tänkar och känslor i skrift istället för att ha dem virvlande runt i ett värkande och förvirrat huvud.

Jag vet inte riktigt vad det beror på. Vemodiga stunder har jag sannerligen haft, såväl som lyckliga och leende dito. Jag tror att det sker en sakta övergång till ett humör och sinne som är mer tillfreds och uppåt, och att tacka för det har jag förmodligen den frihet som jag funnit här.

Ibland blir jag lite rädd för att jag ska fastna här. Med både jobb och bostad som flyter smärtfritt är det lätt att hamna i en position där man inte utmanar sig själv längre. Mina sömnlösa nätter ägnar jag åt att planera mitt nästa drag, och försöker att lägga upp någon sorts strategi för hur jag ska leva mitt liv, men jag har kommit till den slutsatsen att det faktiskt inte är mödan lönt. Jag tänker ta dagarna som de kommer, ta emot vad livet har att erbjuda mig när eller om jag väl får något som verkar lockande.

Idag är förövrigt den första dagen på länge som jag inte ätit choklad. Jag hade en dag förra veckan på jobbet då jag lyckades hålla mina abstinensbesvär i chack och åt bara ur personalmatlådan full med nyttiga delikatesser, men redan dagen efter gav jag vika för avvänjningens biverkningar och känslan av socker och choklad i min gom fick mig att vilja springa högst upp på någon av de episka bergen och skrika ut min lycka i form av ett mycket ljudligt HALLELUJA men insåg att en sådan löptur inte var något min fysiska form tillät, så jag jublade i det tysta.
På butiken idag handlade jag enbart nyttig och bra mat, så som avocado, äpplen, tomater broccoli och fullkornspasta. Nu jävlar.

Ännu en kväll av sömnlöshet med en klocka som ringer alldeles för tidigt imorgon, och jag ska inte ens jobba, utan bara lära mig hur man sniffar kaffearomer på rätt sätt.

Ännu en lånad dator, med Johnny Cash som ljuder ur högtalarna och en mage som är full av gaser som inte vill komma ut. Antagligen beror det på min överkonsumtion av socker de senaste, ja.. veckorna? Månaderna. "Det är jag värd", tänker jag.

Igår när jag inte kunde sova och var  nekad åtkomst till en dator och därmed tidsfördriv, satt jag och lusläste de kokböcker jag skaffat mig i tron att jag skulle kunna bli något slags kulinarisk mästare. Jag har nu fyllt ungefär ett A4 med kryddor, örter och massvis av mat som jag ska köpa "när jag får pengar", som det brukar heta. Faktiskt så har jag gång på gång blivit imponerad över mig själv och vad jag lyckats åstadkomma i köket. Jason, som bor här, arbetar som kock, och faktiskt har han uttryckt sig i relativt imponerande ordalag av viss av den mat jag ätit, medan han större delen av tiden mest bara fnyser åt min mac & cheese och färdiga soppor. "När jag får pengar", tänker jag, DÅ, då ska jag minsann laga riktigt fin och bra mat.
Mitt papper där jag skrivit ner alla de olika rätter jag ska laga och vilka ingredienser jag ska köpa sitter hursomhelst uppnålat på väggen ovanför sängen och förhoppnigsvis kanske jag någon dag orkar resa mig ur de otroligt bekväma tv-sofforna och laga lite luxuös mat.

Om fem timmar ska jag upp för att göra bort mig vid kaffemaskinen och skämmas till döds över min oförmåga att presertera och sedan gå hem och oroa mig för att inte få behålla jobbet, så därför skall jag försöka sluta ögonen och inte oroa mig för mycket.

Denna veckan har jag førmodligen inte gjort annat æn att vakna på morgonen, kanske gå till jobbet om jag har tur, komma hem och laga mat och sedan dæcka framfør tv:n några timmar før att sedan återgå till ænnu mer hjærndøtt tv-tittande. Imorgon ær det dags før rutinerna att brytas, efter att jag jobbat i åtta timmar. Trevliga mænniskor skall taga plats på altanen och jag ska må bra som tusan.

Det ær synd att inte en viss Kenta ær hær och delar glædjen før alla de ting som snart skall ske. Førhoppningsvis kommer hon hit snart, nær jag har fått løn och nær denna dam också har fått lite tilløkning på kontot.
Åh, detta giriga samhælle styrt av kapitalistiska lagar och tankar. Varfør kan inte tåget hit vara gratis?

Sedan har mina førældrar orovæckande planer på att komma och hælsa på mig i slutet av Augusti. Jag vill verkligen inte, jag vill att detta stællet skall vara mitt eget, en fristad från granskande førældra-øgon som vill att saker och ting skall vara på deras sætt. Det ræcker væl ændå med att jag avlægger en visit i hemlandet i slutet av September, jag menar, så mycket kan de væl inte sakna mig?

Min væn Robin sa några kloka ord før ett par dagar sedan på en nattlig promenad ner till Esso. Han påpekade att det kændes som att tiden i Sverige stod still, och att værlden liksom kretsar runt vårt lilla kollektiv hær på Våland.

Nu ska jag lyssna på Erasure, borsta tænderna och stælla klockan på halv nio imorgon før att gå upp och slita ut min kropp med lite hærligt arbete. Åh, pengar!

Helt pløtsligt blev jag sådær barnsligt lycklig, det finns inga orosmoln på min himmel just nu och æntligen, æntligen, så har mitt liv børjat.

Fri från førældrar, fri från Onsala, fri från krav och fri att gøra vad jag vill.

Ja, jag kan faktiskt gøra vad jag vill just nu. Jag har fortfarande sparpengar kvar som ræcker till en hel del men nu blir jag kvar hær med det bæsta jobbet i hela værlden och fantastiska mænniskor i min omgivning. Annat æn nøjd ær svårt att vara.

I dagarna skall jag æven køpa mig min alldeles egna kaffekokare, och igår køpte jag ett durkslag och en æggskivare. What's more to life than this liksom?

Fan, vad jag ælskar livet. Hørrni.

Jag har jobb! Efter många ångestfyllda om och men så ær jag nu en stolt medarbetare på Sjokoladepiken, ett café belæget på en gata med hus målade i alla vackra færger i hela værlden, och stolarna på vår uteservering ær både prickiga och randiga. På mitt jobb sælgs chokladpraliner, kaffe, och en hel del andra chokladrelaterade ting.
Jag har jobbat både idag och igår. Gårdagens slavgøra  avlslutades med espressoprovning, vilket ledde till att de sju timmar jag hade på mig tills det var dags att kliva upp och gøra sig redo før ett dubbelskift bestod utav total sømnløshet. Som tur var ligger det en dygnet runt-øppet Esso-mack fem minuter från mitt fabuløsa hem, så jag kunde spendera nattens timmar med att frossa i kanelbullar och riskakor.
Idag har jag frossat i inte bara øverblivna kanelbullar, utan æven en hel ask fylld med all sorts choklad, i vissa fall såpass underliga kombinationer som vit och mærk choklad tillsammans med bitar av blåmøgelost. Denna var mot alla førvæntningar faktiskt otroligt god, det vill sæga om man førtær denna pralin enligt rekomendationerna: med en kopp kaffe kryddat med lite kanel. Dessa aromer skall tydligen samverka och kreera något slags smaksensation, och ja, det blir ju inte precis oætligt, om man sæger så.

Nær jag slutade jobba idag sa min chef åt mig att fylla en ask med ALLA SORTER, och med mig hem før att bli upplyst och kunna rekomendera kunderna rætt sorters choklad nær jag står vid disken. Mitt jobb gør mitt hetsætningsbetende fullstændigt berættigat, och jag kan inte sæga annat æn att jag funnit mitt drømjobb.
Att kunderna tillmestadels består av krækframkallande, førælskade par, turister som inte kan ett ord på något annat språk æn deras eget oførståeliga virrvarr av ord, eller det absolut værsta som innebær barnfamlijer med æckliga ungar som petar på saker och vill gå in bakom kassan och leka.

Jag ær hursomhelst SJUKT GLAD att jag har fått ett jobb. Dessutom ær detta antagligen heltid också, vilket får mig att bli ænnu gladare. Åhhhhhhhhh livet!

Jag har förhoppningsvis två jobb som ligger och väntar på mig just nu. Ett på Champs, där större delen av min bekantskapskrets här i Norge jobbar. Det är en sportsbar med en ganska medioker och intetsägande kundkrets, men bra med dricks och helt okej timlön och fantastiskt trevlig personal.
Det andra är även det på en bar, som ligger ungefär en kvart med buss från Stavanger, ute i Sandnes, och jag har ingen aning om vad det är för typ av ställe men förhoppningsvis något som är lite mer tilltalande ur kundsynpunkt.

Jag har lämnat ut mitt CV till ungefär alla ställen här som jag tror att jag skulle kunna ha minsta lilla chans att få jobb på, och även andra där jag inte har minsta lilla chans, och nu börjar det ge lite utdelning, hoppas jag. Jag längtar desperat att få ha någonting att göra på dagarna mer än att äta mat och kolla på tv, kanske gå ut och vandra i alla satans backar ibland bara för att ha någonting att göra. När alla pengar på mitt konto måste sparas till hyror har jag inte ens råd med en endaste liten öl och det känns rätt så vemodigt. Jag hoppas på att ett eventuellt barjobb skall ge mig tillfredsställelse på den punkten.

Nu är det dags att ta en av de cigaretter som svider i kassan varje gång det måste köpas nytt och jag försöker dra ner på det då är fattig som en satans kyrkråtta men när man inte har någonting att göra på dagarna, och kvällarna, är cigg det enda som ger ett någorlunda godkänt tidsfördriv.

Jag har lånat min rumskompis Pablo's dator som bara bara har ett norskt tangentbord så skratta inte åt mig før att texten kan se lite mærklig ut.
Vi har flyttat nu, vilket ær skønt då jag faktiskt har en fast punkt på riktigt hær nu. Jag har ett pyttelitet rum, som før en vecka sen var helt øde och med bara en sæng men som nu har fina færgglada lakan, hippie-tyg på væggarna och klæder øverallt på hela golvet då jag inte hunnit skaffa några hyllor ænnu. Det ær fint hær, och till er sorg har jag inte det minsta hemlængtan.
På Søren Årstads Vei har vi æven en tv. Detta ær något jag saknat på kvællarna nær bristen på underhållning blivit alltfør uppenbar, så nu kan man spendera en hel del døtid till att zappa mellan 60 kanaler (den bæsta ær helt klart God Channel dær man får se fundamentalistiskt kristna predika før idioti och undergång).

Idag tillverkade jag æven mina egna falafel. Detta ær något jag ær mækta stolt øver och kommer att skryta om lång tid framøver.

Over and out, øver till Discovery Channel.

Ja just det. Det har faktiskt hänt något nytt här också. Imorgon ska jag och Robin flytta ut ifrån nuvarande bostad och kommer vara med lite blandade känslor jag på nytt packar ihop mina tillhörigheter och promenerar över bron för att bosätta mig i det pyttelilla rum som kommer att vara min hemvist en tid framöver.

Jag älskar att bo här, trots de morgonhumör och hormonsvängningar som är en del av vardagen. Trots att det alltid är smutsigt hur mycket man än städar, diskar och skurar. Att det aldrig finns något att laga mat i eller att förtära sin måltid på, trots att vi faktiskt har diskmaskin. Jag har ju precis blivit hemmastadd, och så är det dags att upprepa processen med att göra något till sitt egna.
Vi har sökt efter bostad i princip varje dag sedan vi anlände, då vi bara hade rummet här på Storhaug fram tills den 15e Augusti. Men så tillslut fick vi napp, och gick på visning i torsdags. Jag kan inte komma på något negativt med mitt nya hem. I trädgården finns en badtunna med plats för alla människor i hela världen, köket är RENT och FRÄSCHT, toaletten och duschen är en dröm och det finns tv och gratis trådlöst internet inkluderat i hyran. Dock har jag ju fortfarande ingen egen dator men när/om jag nu får lön är det prioretering nummer ett.
Mitt rum i detta nya hus är bara några få kvadratmeter stort och rymmer i princip inte mycket mer än en säng, men jag är säker på att jag kommer trivas. Under inspektionen glömde jag kolla om det fanns någon kaffekokare, och om så inte är fallet vet jag inte riktigt hur jag kommer klara av vardagen, och inte minst kunna ha ett fungerande tarmsystem.
Och utsikten! Åh! Sören Årstad Vei 8 ligger högt uppe på en kulle i vad som verkar vara ett familjetätt område, och här har man utsikt över nästan hela Stavanger, bergen som omger staden och allt detta fantastiska Atlant-vatten som flödar fritt.
Det jag kommer sakna är att ha mina brudar nära mig dygnet runt, även om det ska bli fantastiskt skönt att ha ett eget rum.

Förresten så lyckades jag bränna mina popcorn förut då oljan tycktes vara spårlöst försvunnen och jag fick improvisera med jättemycket smör. Jag försökte plåga dem i mig men det var inte värt det.

Nu är det sovdags för jag känner att ögonlocken håller på att trilla ihop.

Det är nästan obehagligt tyst och tomt här i huset. En stackars ensam hund gnäller från någon av de andra våningarna och jag höjer musiken för att slippa få dåligt samvete när jag inte går och ser efter hur det faktiskt står till med det övergivna djuret.
Mina sambor är på jobb allihopa och jag trodde att jag kanske skulle uppskatta ensamheten efter 16 dagar av total sällskapsmani, men nej, jag saknar att alltid ha någon i närheten trots att man kanske inte alltid umgås. Ensamheten får mig att känna mig lite otrygg och alldeles för utlämnad åt tankar som får mig att tappa modet.

Det är ju det där med jobb. Det verkar inte vara någon som vill anställa mig, men jag fortsätter, dock inte lika oföruttröttat som innan. Jag försöker att upprepa för mig själv så ofta jag blir lite nedstämd och orolig att kanske kommer jobbet inte idag, inte imorgon men någon dag så kommer jag att bli anställd. Det vet jag.
"Det löser sig" har alltid varit mitt mantra och det kommer inte ändras nu heller.

En hutlöst dyr cigarett och lite popcorn får bli mitt sällskap ikväll när jag väntar på att sömnen ska infinna sig, vilket borde vara relativt lätt då jag är lite smått sliten efter de senaste två dagarnas ölhävning.

Godnatt kära vänner!

Min bakfylla har äntligen börjat släppa efter gårdagens spritfest hos min möjligtvis framtida chef, så nu sitter jag här med Cissis dator som saknar några tangenter vilket gör det tusen gånger jobbigare att författa detta inlägget. Arcade Fire och en rykande cigarett i askkoppen håller mig sällskap ikväll när resten av kollektivet är upptagna med annat. Man skulle kunna säga att jag trivs nu, när jag precis städat upp i köket från en veckas gemensam smuts från fem personer och det känns skönt att slippa borsta av fötterna innan man ska lägga sig i sängen måste jag säga.
I tisdags var jag runt och lämnade ut tusen miljarder CV:n och skall göra detta även imorgon. Min käre rumskamrat Robin har redan lyckats skaffa sig tre jobb under samma tidsperiod som jag har gått utan ens ett endaste litet samtal eller mail. Jeg trenger jobb, somm man säger.

Jag tänker fortsätta intala mig att allt kommer att gå jättebra och att jag kommer få jobb vilken dag som helst, för allt blir så mycket bättre om man får leva i en positiv liten fantasivärld full av regnbågar, enhörningar och anställningsintervjuer.

Jag är framme och jag är hemma. Tre morgonar i rad har jag vaknat i min knarrande säng i det vita huset i Stavanger, med en norsk sol som lyser in genom fönstret och fåglar som sjunger på norska. Det är söndag i Norge och i fyra dagar har jag befunnit mig i denna stad som kan kallas mer hem än något annat jag haft. Detta är mina gator som breder ut sig under mina fötter, det är mitt hav som omsluter mig när det blir för varmt i luften.
För första gången i mitt liv har jag mitt eget hem, även om jag delar det tillsammans med fyra andra.

Nu återstår bara att försöka hitta jobb för att gå runt och drälla och inte göra annat än att äta är faktiskt inte så roligt i längden. Jag kan inte slappna av ordentligt och låta tillvaron ha sin gång förrän jag har fått min framtid i den här staden tryggad.
Här ska jag stanna.

Jag har även lyckats utveckla någon slags allergi mot hela huset. Vår våning tycks fungera som något slags zoo då dörren aldrig är stängd och grannarnas katter och hundar kommer och går som de vill. Då det även ligger damm och matrester i vartenda hörn säger min kropp ifrån och täpper igen min näsa och får mina ögon att svämma över av vatten lika salt som det Atlanten man kan se från mitt fönster. Jag har handlat medecin på apoteket för dyra penningar och hoppas på att det ska bli lite bättre så jag slipper förpesta min rumskamrat med mina snoriga snarkningar hela nätterna.

Summan av det hela är att jag förmodligen inte tänker åka hem på väldigt länge, ja, förutsatt att jag får ett jobb. Snart kommer jag även få ett norskt nummer så jag kan höra av mig till folk igen.

Det blir lite sporadiskt med skrivandet här. Ibland är jag till och med ambitiös och fixar bilder, men nu har det gått fem dagar sedan senaste inlägget men jaja. De hängivna fansen stannar kvar ändå hoppas jag!

Ikväll har jag bara lyssnat på Olle Ljungstöm. Det känns fint.

Hej då.

Jag satt ute på altanen och solade. I trekvart. Jag hade smörjt in mig med spf10 vilket man skulle kunna tycka borde skydda lagom.
Men nej. Nu när jag gick in för att hämta lite vatten märker jag att jag ändå är helt knallröd.

Det skulle vara så trevlgt att för en gångs skull hinna bli lite brun innan sommaren är över.

För övrigt läste jag i GP idag att från och med nästa torsdag ska det bli kallt och mulet igen. GREAT SUCCESS. Om det regnar på min student så kommer jag inte att vara särskilt glad, alls.

Nu: knäckebröd med keso, tvätta av sminket, borsta tänderna och sedan försöka sova trots att jag sov två timmar i eftermiddags.

Jag är fortfarande chockad över att jag faktiskt pluggar. Jag har knappt gjort någonting på hela året och den senaste veckan har jag suttit nästan varje kväll. Det är en sådan oerhört märklig känsla.

Nu har jag bara pyttelite kvar att göra på den uppgift som jag enligt mitt schema ska hinna klart med ikväll. Istället för att skriva klart den halvsida som bör göras så sitter jag och skriver listor på skivor jag ska köpa när jag får pengar, gör upp planer på mat jag vill handla inom den närmsta tiden och böcker jag ska läsa.

Jag älskar att planera men jag genomför aldrig mina planer. Sorgligt nog.

Nästa fredag.
Då tar jag studenten.
JAG TAR STUDENTEN.

Jag har inte riktigt insett det än. Om tio dagar kastas jag skoningslöst ut i det som kallas vuxenlivet och 25 dagar senare sitter jag på ett tåg mot Norge och Stavanger för att flytta hemifrån för första gången. Det känns jävligt gött må jag säga. Folk frågar mig om jag är nervös inför flytten. Jag svarar nej och undrar i mitt stilla sinne varför jag skulle vara det. Jag är bara jävligt förväntansfull, upprymd och glad att äntligen, efter nitton till synes ändlösa år i FUCKING JÄVLA KUKBACKA, få komma härifrån.

Jag ska inte börja plugga förrän jag känner mig absolut redo igen. Jag vill inte ha en upprepning av detta året, då jag fått en stor klump av *ånghezt* bara genom att tänka på att sätta sig ner och plugga, jag har helt enkelt haft NOLL energi till skolarbete. När jag väl tar upp studierna igen tänker jag göra det på mina villkor och inte på någon halvhjärtad kurs bara för att. Annars kommer jag aldrig klara av att genomföra en utbildning igen.

Om nio dagar tar jag studenten!!!

Ja, jag sitter och försöker hitta lite motivation till att ta tag i mina allra sista inlämningsuppgifter men jag är så mätt just nu att jag inte kan röra mig ordentligt, än mindre tänka på viktiga saker.
Tänkte därför göra en lista. Jag vet inte riktigt varför, och tror itne heller att den kommer intressera någon men det är ett bra tidsfördriv. Samt ett mått på hur fattig jag är.

SKOR: DOC MARTENS!
SNEAKERS: Billiga. De jag använder nu kostade 100 kronor.
JEANS: Cheap Monday. De har stretch i nästan alla jeans och det uppskattas.
T-SHIRT: H&M eller liknande.
UNDERKLÄDER: H&M!
VÄSKA: Det köper jag mestadels på Röda Korset för typ 50 spänn.
PLÅNBOK: Åhlens. 100 kr.
SOLGLASÖGON: Indiska. 80 kr. Ser lite ut som Ray Bans.
KLOCKA: En jättegammal med döda batterier.
SMYCKEN: Örhängen från H%M. Som jag använder cirka en gång i månaden, eller när jag kommer ihåg att jag faktiskt har hål i öronen. Åh, det är så GÖTT när det har bildats en liten hinna som man måste trycka igenom. Vardagslyx!
TV: Tjock-tv.
MOBILTELEFON: Lånetelefon från 3 då min andra är på reparation.
MP3: Ingen just nu då min gamla mobil fick figuerera som detta.
DATOR: Jag hade en jättegammal Mac, som nyligen kraschade totalt och vägrade starta igen.
SMINK: Mascara L'Oreal (100kr), foundation CHANEL (OMG!!!), som mamma köpte till mig i present. Billigaste (och bästa!)eyelinern som finns.
ANSIKTSKRÄM: Apotekets HTH för torr hud. Babyolja ibland.
DEODERANT: Apotekets. TANDKRÄM: Colgate mint.
SCHAMPO/BALSAM: Wella för färgat hår. Suger, och luktar alldeles för mycket.
TVÅL: Barnängen yougurt och aloe vera.
PARFYM: Jean Paul Gaultier "Classique" som jag fick av min bror i födelsedagspresent för massa år sedan, trivdes med och har sedan dess önskat mig en varje jul.
MINERALVATTEN: Använder bara gamla mineralvattenflaskor och fyller på med kranvatten.
VIN: Vitt, helst inte torrt.
DRINK: Vodka on the rocks! Enbart.
BRÖD: Något extremt grovt mamma brukar köpa, och gärna pålägg så som mozzarella, ägg, tomat eller liknande.
MAT: Åh. ÅÅhhhh mat. Jag äter faktiskt det mesta nuförtiden. Fram tills för bara något eller några år sedan var jag askinkig, men nu har jag skärpt till mig lite.
GLASS: Vanilj.
GODIS: Choklad.
SÄNG: Dux.
LAKAN: Ingen aning. De är prickiga.
FRISÖRSALONG: Jossan! Eller mamma.
DAGSTIDNING: GP.
MAGASIN: Har en gammal prenumeration på Glamour som jag inte orkat avbeställa.

Ikväll vill jag skita i att äta riktig middag, och endast stoppa i mig choklad och popcorn. MEN eftersom jag bor med två middags-hitlers (a.k.a mamma och pappa), måste vi sitta ner gemensamt runt matbordet och föra någonslags konversation och jag måste tvinga i mig mat.

Illamående kvalar nog in på topp fem bland de obehagligaste känslorna som finns. Man vet aldrig om man kommer att spy eller inte, och går runt i ständig skräck, samt att det är jävligt jobbigt att må illa.