Inte Sverige

Någon gång i framtiden kommer jag antagligen inte bara ha mig själv att försörja och ta hand om, utan en karl och ungar. Detta känns så oerhört avlägset och jag kan faktiskt ärligt talat inte föreställa mig vara en del av famlijelivet.

Förra veckan på min finaste bästaste bästa farmors begravning fanns där ett oräkenligt antal ungar som sprang omkring och jag försökte fundera ut hur man på bästa sätt för en konversation med dessa varelser. Trots att jag inte för sådär hemskt länge sedan själv befann mig i denna åldern och således borde ha ett hum om hur man för sig bland dessa kunde jag inte få fram mer än några leenden eller ibland, om de var gamla nog att förstå vad jag sa, ett "hejhurmårdu".

Tänk då att jag en dag kommer ha egna knytt att prata med. Förhoppningsvis löser väl sig detta av sig självt men jag blir ändå lite fundersam och orolig över att jag absolut inte kommer kunna ta mig an rollen som MAMMA.
"Hej ungen skaru ha en öl eller".

Herregud vilken tur att jag bara är blott tjugo år gammal och detta ligger långt, långt fram i tiden, och förhoppnigsvis har jag inte dött av skrumplever innan dess.