Inte Sverige

Här ligger jag med mina tre dubbelhakor, lyssnar på Public Enemy och är sådär fräck och häftig som bara jag kan vara.

Ursäkta en viss frånvaro, har ju varit så jävla bizzy. Viktiga göromål så som att slaviskt följa varje avsnitt av Bartenderskolan, försöka lära mig att spela Transport Tycoon samt att äta mackor.

Ja, och farmors begravning någonstans där emellan.

Nu tänkte jag rulla köttbullar, hej hej.

Jag köpte min falukörv för ungefär en vecka sedan, och herregud vilken evighetsmat. Jag måste ju äta upp den innan jag sticker, annat vore ju hädelse och slöseri, så därför blir det falukorv och makaroner även idag.
I lördags hittade jag en paprika längst in i min grönsakslåda som jag slängde ner i grytan vilket bjöd på lite uppskattad variation men nu har jag liksom inget annat än ketchup att krydda min torftiga lunch med.

Här sitter jag och är mycket uppgiven och besviken. (Har ögonbryn egentligen men tack vare min fenomenala lugg så försvinner dem när jag gör uppgivna/förvånade miner)

Orsak nr1: Fyra år till med Failiansen.
Orsak nr2: Jag skulle egentligen tagit flyget kl 10:40 till Oslo men det blev inställt så nu måste jag sitta här och vänta till klockan slår tre. Och jag är sjukt kissnödig hela tiden efterom jag hävt i mig hundra kannor kaffe.

Ja, PhotoBooth samarbetar med mig igen efter att ha uppfört sig som en trotsig treåring hela gårdagen. Det gäller att hitta små glädjeämnen i vardagen, särskilt denna ovanligt dystra måndag!

Bara en tanke såhär mitt i söndagens svett och ångest.
Tänk vad fint att bo i ett land där vi har problem med överutbildning. Egentligen. Tänk så fantastiskt att alla kan utbilda sig!

Photo booth funkar inte!!!!!!! Vad ska jag nu göra av mitt ständiga behov av att ta fula posebilder på min dräggighet?

I mitt galleri finns 51 bilder, alla porträtterar mitt vackra anlete (då har jag även raderat att ganska stort antal). Hehe.

Jag käkade korv stroganoff för tredje gången denna veckan eftersom jag måste äta upp min falukorv innan jag reser iväg 5 dagar på måndag. Visst är det gott, men inte SÅ gott! Imorgon tänkte jag variera mig och steka falukorv tillsammans med pasta och ketchup, åh vilken gourmetmåltid.

Ibland uppskattar jag min talang att vara helt oförmögen att laga bara en måltid. Det blir alltid minst en portion över i kastrullen och det är tacksamt när man (jag) kommer hem pissfull och hungrig. Det tog mig ungefär tre minuter att slänga i mig resterna från kokkonsten jag åstadkom tidigare idag och åh så glad jag är att jag motstod frestelsen tidigare att köpa dyr men ack så god bakpotatis från fyllekäkstället nr.1 Potetbakeren. Där snackar vi munorgasm, men nu är jag mätt, go och glad med knorr på svansen tack vare min talang att laga alldeles för mycket mat.

Sedan vi fick en borgerlig regering för fyra år sedan har det skett radikala förändringar inom försäkringskassan. Enligt Alliansen kryllar vartenda gathörn av bidragsfuskare och snyltare så därför håller packet nu på att utförsäkras. Visst existerar dessa fuskare, men de är absolut inte i majoritet och de allra flesta som ansöker om sjukpenning är sjuka människor, människor som inte klarar av ett heltidsjobb och därmed sliter ekonomiskt.

Enligt de borgerligas budget finns det bara plats till ett visst antal som ska kunna få denna ersättning från Försäkringskassan, vilket betyder att man helt sonika säger nej till personer som enligt alla läkarintyg, utredningar och undersökningar är berättigade detta stöd. Byråkrati, pappersarbete och livströtta människor är allt som finns kvar i detta statliga organ som faktiskt är till för att hjälpa.

Tack gud för att jag inte jobbar på Försäkringskassan! Det är inte så underligt att man möts enbart av suck och gnäll under ett telefonsamtal med dessa, då de antagligen inte får annat än skit slängt rakt i ansiktet på grund av all fyrkantighet och livsutsugande byråkrati.

Blöta strumpor är nog det absolut värsta som finns. Värre än svält, naturkatastrofer, knäckebrödsmulor i sängen... You name it!

Min ilska och aversion har uppkommit efter att ha traskat runt på gator och torg hela dagen i spontana ösregnskurar utan paraply (vilket hursomhelst inte skulle hjälpt mig mot blöta fötter ändå...), med precis tillräckligt långa mellanrum för att skorna ska hinna torka någorlunda för att sedan dränkas i ännu ett skyfall. Atlantkusten, rekomenderar alla att flytta hit, gärna i mitten av November då misären är ännu djupare och mörkare.



I gråskala för att illustrera min uppgivenhet och frustration.

En kväll för många långa månader sedan befann jag mig på Checkpont Charlie, ett av de få uteställen som spelar musik som fakiskt uppskattas av fler än precis arton år fyllda tribaltatuerade pojkar, alternativt hela-min-garderob-består-av-Gina-Tricot-och-jag-älskar-brunpuder-tjejerna.

Jag hade uppnått det där stadiet av berusning då jag älskade världen och världen älskade mig, så när jag då intog dansgolvet iklädd ett par relativt höga klackar kunde jag inte brytt mig mindre om att mina rörelser kanske kunde liknas vid en nyfödd kalv. Jag var glad och jag dansade, med humöret på topp, och intakt, trots att jag någonstans i bakhuvudet registrerade att någon av alla dessa onda tjejgäng hånfullt kommenterade mina rytmiska (läs: spasmiska) danssteg.

När jag vaknade morgonen därpå fylldes mitt inre med avgrundsångest enbart pågrund utav det faktum att jag hade skrattat och dansat i okända människors närvaro, tillika skämt ut mig för tid och evighet.

Såhär är det vid varje uppvaknade efter en kväll fylld av vad som under natten upplevdes som underbart, fantastiskt och rosaskimrande men vad man på morgonen mest bara ser tillbaka på som tragiskt, patetiskt och allmänt odrägligt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till detta. Skämmer jag faktiskt ut mig på riktigt, eller inbillar jag mig bara denna ångest då det är så man ska göra?

Ikväll slipper jag plocka glas, nej jag har nämligen blivit uppgraderad till öl- och vinbaren. Norges regler för alkoholutskänkning är oerhört invecklade och byråkratiska, vilket betyder att jag som tjugoåring inte får stå i frontbaren där det säljs sprit, nej där krävs det att du är tjugoett. Hej! Kul att vara minderårig igen.

Jag har hursomhelst tagit på mig lite ögonskugga dagen till ära och tänkte snart knalla ner till mitt wörk.



Just det! Jag var hos frisören i onsdags och har numera pannlugg, för första gången sedan jag var pysseliten och min mamma klippte mig utan att jag hade något att säga till om.
Denna gång blev det dock så snyggt att jag vill idka älskog med min frisör på salongen med namnet "You're gorgeous, but what's with the hair?"

Tjipp å häj

Hej bloggen!!!!!!

Ligger och jäser i min säng, försöker trycka ut lite gas ur min kolhydratsfyllda mage men det går inte så bra.

Idag har jag: druckit kaffe, ätit müsli, druckit mer kaffe, sagt farväl till ärkebögen Daniel som reser till Oslo, bokat frisörtid för att färga en ej acceptabel utväxt (försökte hitta en humoristiskt illustrerande bild och googlade outgrowth men där fanns ingenting, vad tusan heter det på engelska?).

Sedan jag kom hem från mina ärenden i staden har jag tvättat, städat samt diskat! Duktig flicka!

Just nu är jag i det där stadiet då jag inte orkar gå och lägga mig. Detta innebär ju att jag måste resa mig upp, tvätta av mig sminket samt borsta tänderna vilket är en oerhörd ansträning (JA!).

Nu blev jag helt plötsligt väldigt stressad såhär på morgonkvisten. Svenska konsulatet har bara öppet mellan 9-11 vilket enligt mina mått är okristligt tidigt. Alltså, med andra ord hann jag inte kliva upp i tid för att lägga min röst på Svergies framtid idag.
Nej, istället ligger jag här med sjukt illaluktande morgonandedräkt och torr mun kombinerat med lite lättare ångestkänslor då jag inte vet om min röst hinner fram i tid till valdagen.

Nu blir det kaffe kaffe kaffe och förhoppningsvis kan den här dimman framför mina ögon klarna lite.

Helt plötsligt har jag transformerats till en snusare. När jag ligger i min säng och trycker ostmackor framför diverse serier är det ganska oskönt att behöva kravla sig ur det lilla boet av täcke jag lyckats skapa för att ta sig ut i kylan och suga i sig nikotin, så jag lägger helt enkelt in en prilla istället.
Jag brukar dock undvika att snusa offentligt då detta beroende inte existerat såpass länge för en godkänd snusgrop att utveckals, vilket betyder att min överläpp putar ut ganska ordentligt då den lilla stinkpåsen ligger och gottar sig.

Imorgon ska jag förövrigt göra min plikt som svensk medborgare och rösta till riksdagsvalet för första gången i mitt liv. Det känns bra.

Sitter här i en svettig lägenhet, äter äcklig müsli och känner mig lite heartbroken och allmänt tragisk. Min dystra sinnesstämning ackompanjeras fint av Mumford & sons och jag funderar på framtiden återigen, så som det alltid blir när man har för lite att göra.
Anledningen till att jag sa upp mig från en fast, regelbunden inkomst (och oerhörd tristess) var att jag skulle styra upp mitt liv och faktiskt ta tag i skiten, men jag trivs alldeles för bra med att odla celluliter med arslet parkerat i soffan.

Nu ska jag doppa Dots Doble Sjokocookies i mjölk och bygga på mitt bukfett.

Nu är det krig! Grannarna på våningen ovanför har förfest och spelar musik, ja om man ens kan kalla det musik? Det är ett oljud, något som får mina trumhinnor att gråta av sorg och deras högtalare för evigt traumatiserade.
Eftersom min musiksmak är så överlägset fantastisk blåser jag på med det bästa som går att finna i Spotify och hoppas att de inser vad riktig musik faktiskt innebär.

Dock blandas de sanslöst enformiga basgångarna från övervåningen med mina melodiska noter och resultatet är väl inte så värst överjordiskt vackert, men jag ska banne mig stå på mig.

NU JÄVLAR

KOLLA HÄR

Det där är min arbetsplats och jag är inte lite stolt över mina fantastiska chefer och alla mina wörkmates.

Jag kom tillbaka till Stavanger igår kväll och känslorna som infann sig då jag steg innanför dörren till mitt såkallade hem var något tvetydiga. Givetvis var det en oerhörd lättnad att kunna hala upp det där paketet med cigaretter utan att ådra sig kritiska blickar från föräldrar och även syskon, samt att de andra inneboende i lägenheten var iväg på jobb och andra spännande uppdrag, men trots det så var det den där välbekanta känslan som låg och gnagde någonstans i en odefinerbar plats i mitt sinne.

vadgörjaghär
vadhändernu

Just nu är det enda jag kan göra är att vänta, och jag är så sinnesjukt trött på allt detta väntade.

Nu får snusen vagga mig till sömns och kanske har jag kommit på bättre tankar imorgon.