Inte Sverige

För att du blir så butter när du förlorar i Mortal Combat.
När du skrattar åt dina egna fisar.
När du skrattar åt mina fisar.
För att varje gång du rör vid mig fladdrar det till i min mage.
För att du skickar så bra låtar till mig på Spotify.
Du skrattar alltid åt mina dåliga ordvitsar, även de som är så torra och tråkiga att jag ångrar dem sekunden efter mina läppar yttrat orden.
För att du är den som väntar på mig, när alla andra har gått ut genom dörren och jag står kvar och snörar mina skor.

Den där gropen i din nacke som passar så bra att borra in mitt ansikte i när jag ska sova.

Jag älskar dig, för att även om det är världens största klisjé så känns det som att du är min tvillingsjäl och att vad jag än berättade för dig skulle du förstå exakt vad jag menade.

Men om jag har förstått saker och ting rätt kommer jag aldrig mer få sova sådär tätt intill dig igen och du kommer aldrig lägga din arm runt den nedre delen av min rygg, sådär som du gör ibland när jag minst förväntar det.

Jag kan bara hoppas att du fortfarande är kvar när jag kommer tillbaka.
Hoppas, längta, våndas.

Min psykiska hälsa är något ostabil, ungefär sådär som jag brukar bli efter för många öl och inte kan gå rakt riktigt.

Det där välmåendet har förirrat sig någonstans bort bland snöslasket och fimparna på balkongen, och som alla vet är mental instabilitet något som lämpar sig alldeles ypperligt för så kallat kreativt skrivande då ångesten liksom främjar allt det där skapandet.

Den senaste veckan har jag gråtit varje dag och önskat att livet var lite enklare. Tänk om min pojkvän inte bodde X antal för många mil bort och tänk om jag kunde få vila mitt ömmande huvud på min karls bröstkorg om kvällarna. Tänk om jag inte var kär, då hade livet varit ännu gråare och tristare än vad det för tillfället har visat sig vara.

Jag längtar till:
- att vakna imorgon och dricka en kopp kaffe
- då världen går under

Jag kände mig något oinspirerad och initiativlös, råkade snubbla över Madrugada i en återupptäckt gammal hårddisk. Deras musik har ofta den inverkan på mig, att mitt humör jag för tillfället innehar förstärks till tusen.
Därmed ligger jag nu och vrider mig i ångest, ungefär.




ps. Säg till när ni tröttnat på alla mina plågsamt dåliga webcam-bilder, så kanske jag orkar dra fram min riktiga kamera någon gång.

fan
vad
jag
är
less


Less på lägenheten, less på vädret, less på Stavanger, less på mina kuddar som har förfallit från fluffig mjukhet till knöligt och platt.

Less på livet i allmänhet ba.

Idag har jag druckit fem koppar kaffe och bara ätit kolhydrater, så min mage vill inte riktigt samarbeta. Inte heller mitt hår då det aldrig vill torka, vilket betyder att jag måste torka det med platttången igen. Inte konstigt att jag tappar hälften av alla mina hårstrån i bara ett borstdrag.

Någon gång i framtiden kommer jag antagligen inte bara ha mig själv att försörja och ta hand om, utan en karl och ungar. Detta känns så oerhört avlägset och jag kan faktiskt ärligt talat inte föreställa mig vara en del av famlijelivet.

Förra veckan på min finaste bästaste bästa farmors begravning fanns där ett oräkenligt antal ungar som sprang omkring och jag försökte fundera ut hur man på bästa sätt för en konversation med dessa varelser. Trots att jag inte för sådär hemskt länge sedan själv befann mig i denna åldern och således borde ha ett hum om hur man för sig bland dessa kunde jag inte få fram mer än några leenden eller ibland, om de var gamla nog att förstå vad jag sa, ett "hejhurmårdu".

Tänk då att jag en dag kommer ha egna knytt att prata med. Förhoppningsvis löser väl sig detta av sig självt men jag blir ändå lite fundersam och orolig över att jag absolut inte kommer kunna ta mig an rollen som MAMMA.
"Hej ungen skaru ha en öl eller".

Herregud vilken tur att jag bara är blott tjugo år gammal och detta ligger långt, långt fram i tiden, och förhoppnigsvis har jag inte dött av skrumplever innan dess.

Här ligger jag med mina tre dubbelhakor, lyssnar på Public Enemy och är sådär fräck och häftig som bara jag kan vara.

Ursäkta en viss frånvaro, har ju varit så jävla bizzy. Viktiga göromål så som att slaviskt följa varje avsnitt av Bartenderskolan, försöka lära mig att spela Transport Tycoon samt att äta mackor.

Ja, och farmors begravning någonstans där emellan.

Nu tänkte jag rulla köttbullar, hej hej.

Jag köpte min falukörv för ungefär en vecka sedan, och herregud vilken evighetsmat. Jag måste ju äta upp den innan jag sticker, annat vore ju hädelse och slöseri, så därför blir det falukorv och makaroner även idag.
I lördags hittade jag en paprika längst in i min grönsakslåda som jag slängde ner i grytan vilket bjöd på lite uppskattad variation men nu har jag liksom inget annat än ketchup att krydda min torftiga lunch med.

Här sitter jag och är mycket uppgiven och besviken. (Har ögonbryn egentligen men tack vare min fenomenala lugg så försvinner dem när jag gör uppgivna/förvånade miner)

Orsak nr1: Fyra år till med Failiansen.
Orsak nr2: Jag skulle egentligen tagit flyget kl 10:40 till Oslo men det blev inställt så nu måste jag sitta här och vänta till klockan slår tre. Och jag är sjukt kissnödig hela tiden efterom jag hävt i mig hundra kannor kaffe.

Ja, PhotoBooth samarbetar med mig igen efter att ha uppfört sig som en trotsig treåring hela gårdagen. Det gäller att hitta små glädjeämnen i vardagen, särskilt denna ovanligt dystra måndag!

Bara en tanke såhär mitt i söndagens svett och ångest.
Tänk vad fint att bo i ett land där vi har problem med överutbildning. Egentligen. Tänk så fantastiskt att alla kan utbilda sig!

Photo booth funkar inte!!!!!!! Vad ska jag nu göra av mitt ständiga behov av att ta fula posebilder på min dräggighet?

I mitt galleri finns 51 bilder, alla porträtterar mitt vackra anlete (då har jag även raderat att ganska stort antal). Hehe.

Jag käkade korv stroganoff för tredje gången denna veckan eftersom jag måste äta upp min falukorv innan jag reser iväg 5 dagar på måndag. Visst är det gott, men inte SÅ gott! Imorgon tänkte jag variera mig och steka falukorv tillsammans med pasta och ketchup, åh vilken gourmetmåltid.

Ibland uppskattar jag min talang att vara helt oförmögen att laga bara en måltid. Det blir alltid minst en portion över i kastrullen och det är tacksamt när man (jag) kommer hem pissfull och hungrig. Det tog mig ungefär tre minuter att slänga i mig resterna från kokkonsten jag åstadkom tidigare idag och åh så glad jag är att jag motstod frestelsen tidigare att köpa dyr men ack så god bakpotatis från fyllekäkstället nr.1 Potetbakeren. Där snackar vi munorgasm, men nu är jag mätt, go och glad med knorr på svansen tack vare min talang att laga alldeles för mycket mat.

Sedan vi fick en borgerlig regering för fyra år sedan har det skett radikala förändringar inom försäkringskassan. Enligt Alliansen kryllar vartenda gathörn av bidragsfuskare och snyltare så därför håller packet nu på att utförsäkras. Visst existerar dessa fuskare, men de är absolut inte i majoritet och de allra flesta som ansöker om sjukpenning är sjuka människor, människor som inte klarar av ett heltidsjobb och därmed sliter ekonomiskt.

Enligt de borgerligas budget finns det bara plats till ett visst antal som ska kunna få denna ersättning från Försäkringskassan, vilket betyder att man helt sonika säger nej till personer som enligt alla läkarintyg, utredningar och undersökningar är berättigade detta stöd. Byråkrati, pappersarbete och livströtta människor är allt som finns kvar i detta statliga organ som faktiskt är till för att hjälpa.

Tack gud för att jag inte jobbar på Försäkringskassan! Det är inte så underligt att man möts enbart av suck och gnäll under ett telefonsamtal med dessa, då de antagligen inte får annat än skit slängt rakt i ansiktet på grund av all fyrkantighet och livsutsugande byråkrati.

Blöta strumpor är nog det absolut värsta som finns. Värre än svält, naturkatastrofer, knäckebrödsmulor i sängen... You name it!

Min ilska och aversion har uppkommit efter att ha traskat runt på gator och torg hela dagen i spontana ösregnskurar utan paraply (vilket hursomhelst inte skulle hjälpt mig mot blöta fötter ändå...), med precis tillräckligt långa mellanrum för att skorna ska hinna torka någorlunda för att sedan dränkas i ännu ett skyfall. Atlantkusten, rekomenderar alla att flytta hit, gärna i mitten av November då misären är ännu djupare och mörkare.



I gråskala för att illustrera min uppgivenhet och frustration.